I början av 1980-talet fick jag generalsekreterarens uppdrag att leda en arbetsgrupp i FN i syfte att utarbeta metoder att definiera, mäta och jämföra militära utgifter, såväl mellan länder som över tiden. Vi visade att detta vore möjligt och att metoderna skulle kunna användas i nedrustningssammanhang, om det funnes en politisk vilja att göra detta. Någon sådan fanns inte då och kom heller inte att behövas, för fem år senare imploderade Sovjetunionen och dess allierade skyndade sig att ansluta sig till EU och Nato.

Det kalla kriget var över, Öst- och Västtyskland återförenades, järnridån revs, risken för militära hot kändes avlägsen, nya avtal om nedrustning behövdes inte längre för den skötte varje land helt frivilligt. Militärutgifterna minskades drastiskt, inte bara i vårt land där den enligt Sipri sjönk från 4,2 till 2,2 procent av statsutgifterna mellan 1990 och 2017. Liknande minskningar ägde också rum i flertalet andra västeuropeiska länder.

Den terrorbalans som dittills präglat hela efterkrigstiden upplevdes inte längre som ett reellt hot och risken för ett ryskt angrepp med konventionella stridskrafter ansågs låg.De östeuropeiska länderna firade sin befrielse från Moskva. Med undantag för det förödande inbördeskriget i Jugoslavien upplevde vi i Västeuropa en ny era av fred och ekonomiska framsteg. Den skulle dock bli kortare än vi hade hoppats.

För Ryssland redovisar inte Sipri några siffror för perioden före 1998 men därefter kan man notera en successiv ökning av landets militärutgifter från 6,9 procent till 14,8 procent av statsutgifterna fram till 2016. Den här perioden har också präglats av ett tilltagande aggressivt beteende från rysk sida bl a under kriget i Georgien 2008 och sedan genom annekteringen av Krim 2014.

Till följd av den eskalerande ryska upprustningen och EU-ländernas relativt återhållsamma reaktioner på denna har ett nytt och sämre säkerhetspolitiskt läge utvecklats i Europa. Starka röster höjs för att EU-länderna ska öka sina försvarsutgifter, såväl från USA:s sida som inom länderna själva. Det låter förstås logiskt. Om Ryssland rustar upp och beter sig aggressivt, måste vi också lägga mer pengar på försvaret. Det låter emellertid också som en ryggmärgsreaktion och så har det låtit i alla tider. Om den ene rustar upp, måste också den andre göra det. ”Om du vill fred, rusta dig för krig” är en urgammal uppmaning vars tillämpning resulterat i en helt obegripligt fruktansvärd förstörelse – inte minst i Europa . Egentligen är detta självklart för ju mer bägge sidor rustar sig för att matcha varandras militära kapacitet, desto större blir förödelsen, om kriget trots allt kommer. Historien ger oss otaliga belägg för detta.

Enligt Sipris statistik var Rysslands militärutgifter lägre 2017 än året innan. Kanske var det en engångsföreteelse, kanske ett trendbrott efter en lång tid av nästan ständigt stigande utgifter. Kanske vill man inte längre lägga så mycket av den egna statsbudgeten på försvaret med hänsyn till att pengar också behövs på så många andra håll?

Under det kalla krigets dagar förhandlades det om att begränsa olika slags vapensystem. När man i dag så tydligt fokuserar på militärutgifternas storlek vore det naturligt att också göra detta i förhandlingar om att begränsa dem. Ökade rustningsutgifter ligger kanske inte längre i ryssarnas intresse. Därför är det kanske inte det allra smartaste att öka rustningarna i Väst i stället för att söka förmå ryssarna till att långsiktigt minska sina.

Det kan förstås ifrågasättas, om detta är en framkomlig väg, bland annat med hänsyn till svårigheterna att verifiera ingångna avtal som skulle förutsätta stor ömsesidig öppenhet inom ett område som hittills präglats av motsatsen. Därmed inte sagt att de skulle vara oöverstigliga. I förhandlingar kan man behöva angripa förekommande problem ur olika infallsvinklar. Om man enbart håller sig till beprövade metoder, missar man kanske chanser på andra håll. Vad man inte ser som möjligt i dag, kan få effekt på längre sikt. Förhandlingar med Ryssland om att begränsa militära utgifter borde därför prövas.

Hans Christian Cars

fil.dr. i nationalekonomi, kansliråd vid försvarsdepartementetsplanerings- och budgetsekretariat 1977-87