Sakine Madon: Lina Makboul har poäng i att "revolutionen" spårade ur

Varför ska man älta mediernas felsteg under metoo, såhär några år efter "revolutionen"? För att det är viktigt att lära av misstag. Särskilt när "alla" har rusat i flock.

Någon annan slutsats är svår att dra när man läser nyutkomna "Revolutionens första offer – en berättelse om en granskning" (Mondial) av journalisten Lina Makboul. Som mångårig medarbetare på SVT:s Uppdrag granskning fick hon under metoo i uppdrag att se över mediernas publiceringar. Stämde det som påstods? Vad låg till grund för namnpubliceringar? Varför kunde en reporter som ena stunden hade delat inlägg av Cissi Wallin, som med sin namnpublicering av Fredrik Virtanen ansågs ha startat svenska metoo, i nästa stund skriva en artikel i ämnet? 

Men ansvariga mediechefer eller journalister var inte särskilt pigga på att få kritiska frågor. "Journalister visade sig vara sämre än andra makthavare på att ställa upp på intervjuer när de själva skulle nagelfaras", konstaterar Lina Makboul. 

I stället hamnade hon själv i skottgluggen.

Varför ville hon ens ställa frågor till kvinnorna? Det påstods att hon bedrev en häxjakt mot våldtäktsoffer.

När Cissi Wallin väl ställde upp på att intervjuas av Uppdrag granskning tappade Makboul fattningen under tv-intervjun. Hon beskriver hur hon direkt insåg att hon ”gjort bort sig” och var ”så förbannad” på sig själv. Wallin spred därefter filmklipp från intervjun i sociala medier. Kommentarerna om Makboul var inte nådiga: ”Så vidrig reporter”, ”monster”, ”skräcködla den där Lina”. Helst skulle ”satkärringen” dö, någon ville ”klubba henne i huvudet”. En kvinna hörde av sig och frågade Makboul hur det känns att "vara en marionettdocka på UG-redaktionen?”, varför det för henne är viktigt att ”trampa på kvinnor bara för att få bekräftelse av män”. Folk skrev ”skäms könsförrädare”. 

Men det var inte mina arbetsmetoder som var felet, skriver Makboul. Det var metoo som skulle ”fredas från granskande journalistik”, och den som inte stämde in i kören skulle krossas. Makboul benämner det som ”masspsykosen".

Granskningsnämnden fick in 2187 anmälningar mot Uppdrag gransknings program om metoo, som därmed blev det mest anmälda programmet i SVT:s historia. Till slut kom även Pressombudsmannens och Pressens opinionsnämnds beslut: Tidningar fälldes för tio metoo-publiceringar. 

Makboul döljer inte sina missar och svagheter i boken. Det skvätter kaksmulor och sveps vin, hon kallar folk "as" och värre ord, har en "shitlist" och skäller ut folk på mediefester. Även inflytelserika kändisar och mediechefer – som hon kritiserar i boken – borde kunna erkänna missar. 

Som Anne Sofie von Otter, änkan till den tidigare teaterchefen Benny Fredriksson, säger till Makboul: Vad är det för fel på att säga att man har gjort fel? Fredriksson mådde så dåligt av "metoo-journalistiken" att han inte orkade leva.

The New Yorker arbetade noggrant och i tio månader med granskningen av Hollywoodmogulen Harvey Weinstein, påpekar Makboul. Publiceringarna i svenska medier var något annat.

"Revolutionens första offer" påminner om vikten av att kritiskt granska påståenden. Allt är inte alltid hur det först har verkat. Den påminner vidare om att publiceringar kan få förödande konsekvenser. Om att man ska ses som oskyldig tills motsatsen är bevisad. Och om hur viktigt det är att vara omgiven av kloka personer.

Det var på håret att Makbouls chefer skickade ut ett pressmeddelande som kastade henne under bussen. 

Hennes bok borde skickas till varje mediechef i landet.