I maj månad undertecknade Ugandas president en lag som innebär att homosexuella handlingar kan leda till dödsstraff. En fruktansvärd utveckling för oss som bryr oss om alla människors rätt att vara vilka de vill.
I en annan verklighet på andra sidan jorden lever Richard i Uppsala. Han flydde hit från Uganda för att det blev känt att han var homosexuell. Nu ska han utvisas tillbaka till Uganda där hans partner redan sitter i fängelse. Migrationsverket anser inte att Richards historia visar att han riskerar att bestraffas i Uganda. Till SVT Uppsala berättar han att han räknar dagarna till han kommer dö.
Rättssäkerhet är en viktig princip och vi kan vara stolta över att Migrationsverket tar den på allvar. Men en minst lika viktig princip är att vi inte utvisar människor till ett land där de riskerar dödsstraff, det gäller såväl brottslingar som människor vars brott i hemlandet är något så simpelt som att älska en annan person. Det är inte rättssäkerhet att kasta homosexuella till vargarna.
Att Migrationsverket anser att man inte fullt ut kan belägga att Richard är homosexuell är i detta fall irrelevant. Uganda är ett land som till skillnad från Sverige inte respekterar rättssäkerhet. Om det finns minsta möjlighet att hans historia stämmer bör inte Migrationsverket ha något val. Då måste Richard få stanna. Även om det i Sverige inte innebär att man är homosexuell bara för att man är aktiv i RFSL och går i Prideparaden kan jag sätta min högra hand på att man i Uganda inte håller med.
Vi lever i en tid då nästan alla svenska partier är emot invandring, men någon värdighet måste vi ha kvar. I ivern att stänga ute flyktingar från ett bättre liv får vi inte glömma vår medmänsklighet. Om vi vill vara stolta över våra värderingar behöver vi också leva upp till dem. Om vi utvisar folk till en förmodad död, vad är då poängen?
I längden kanske det innebär att någon som inte hade mördats för att vara den hen är får stanna i Sverige. Det spelar ingen roll, vi måste ta vårt ansvar och välkomna hbtqi-personer att stanna och hitta en fristad här. För som det är nu låter Migrationsverket som en Hassan-sketch från 1990-talet. Även om det skulle vara så att det kommer 10 000 ugandiska bögar så är de välkomna. Annars riskerar den svenska byråkratin att ha liv på sitt samvete.
Till Richard säger jag bara: Välkommen hit, välkommen hem.