Vart tar pengarna vägen? Närmare bestämt de cirka 2 500 miljarder kronor som stat, regioner och kommuner får in i skatt varje år. Frågan är befogad, med rubriker om järnvägar som inte kan bära tåg (DN 26/10) och ett försvar som har ont om kängor och regnkläder (SR 2/9). Allra mest negativa rubriker får kanske vården, där storsjukhusen kostar mångmiljardbelopp men får allt svårare att klara sina uppdrag.
I en serie ledarartiklar (UNT 9/10, 16/10, 23/10) har vi presenterat en möjlig delförklaring, att allt fler uppbär lön från stödfunktioner som HR, kommunikation och planering, samtidigt som det blivit allt mindre attraktivt att arbeta på golvet, bland patienter, passagerare eller vad det nu handlar om. Fenomenet med de nya, vagare arbetsuppgifterna finns i hela samhället, men är särskilt påtagligt när det är skattebetalarna som står för notan.
Ett lokalt exempel är kommunala Uppsala vatten och avfall AB. Bolaget har ansvar för 600 kilometer vatten- och 850 kilometer avloppsledningar. Infrastrukturen är av yttersta vikt för Sveriges säkerhet och för att möta ökade regnmängder i samband med klimatförändringar. På senare år har det blivit tydligt att systemet är i dåligt skick över hela landet, att investeringarna släpat efter. ”Trenden är nedåtgående”, konstaterade WSP i en rapport (24/10).
Allt blir bara dyrare och skattepengarna räcker inte för vattenbolaget. Vid förra årsskiftet höjdes avfallstaxan med 35 procent och till 1 januari föreslår den politiska styrelsen att vattenavgiften höjs med 28 procent. ”Vi ser ingen annan utväg. Utan höjning hade vi gått med underskott”, säger ordförande Rickard Malmström (MP) (UNT 24/10).
Vart tar pengarna vägen? Årsredovisningarna för Uppsala vatten och avfall AB kan ge ledtrådar. Den senaste visar att bolaget har 340 medarbetare. Det är en ökning med 50 procent på fem år och mer än en fördubbling på tio år. För 2012 uppgavs antalet anställda till 163 personer. Det kan rimligen inte förklaras med befolkningsökningen eller med ett utökat uppdrag.
Det finns för närvarande sex tjänster att söka på det kommunala bolaget: Två gruppchefer, en byggledare, en projektledare, en projektör samt en strateg för VA-nätet. Alla har säkert viktiga roller att fylla. För en utomstående är det omöjligt att bedöma värdet av det som olika HR-funktioner, strateger och planerare bidrar med. Det är också en av huvudpoängerna med den här serien, att politikerna har samma problem. Vad gör folk egentligen?
Ett pressmeddelande från Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg (27/10) väcker min nyfikenhet med en rubrik om ”färre administratörer”. Som i stort sett alla storsjukhus, inklusive Akademiska i Uppsala, är man på väg mot ett miljardunderskott 2023. Men ”skärpt anställningsprövning” har lett till vikariat inte förlängts. När jag frågar vilka tjänster som berörts är svaret ”till stor del planeringsledare inom ekonomi och allmänna administratörer/assistenter”.
Vad händer nu med underskottet när sjukhuset förlorat en massa ”planeringsledare inom ekonomi”, tänker jag. Och varför uppstod underskottet när de satt och planerade ekonomin?
Det är lätt att göra sig lustig över 2000-talets högskoleutbildade administration. Till skillnad från ”personalare” och andra reliker från förra seklet har de titlar och använder ett språk som inbjuder till det. Men det finns en allvarlig botten.
Det nya administrativa frälset försvarar sina positioner. Politiker som vill ”minska administrationen” drar sig tillbaka med oförrättat ärende om de inte ens vet vad administratörerna sysslar med. Det är inte utan att man anar vart en del av pengarna till välfärden tar vägen.