Under festens sena timmar gled vi in på en diskussion om rasism. Var det värre för 30 år sedan, eller är det värre nu när Sverigedemokraterna enligt somliga opinionsmätningar är landets största parti?
Jag berättade om hur det var att vara liten mörkhårig skolflicka i slutet av 1980-talet. Det ryktades om att skinheads skulle ha en träff i Årsta centrum och mamma sa åt mig att springa raka vägen hem efter skolan.
Från Årstaskolan till lägenheten på Körvelgatan kändes avståndet längre än vad det egentligen var. Det blev inte bättre i början av 1990-talet när skolkompisar kunde "skoja" genom att sträcka ut höger arm, när det klottrades "Bevara Sverige Svenskt" och när Lasermannen sköt mot invandrare.
Det var en otäck tid.
Sverigedemokraterna bildades 1988, samma period som jag fick order om att rusa hem direkt efter skolan. Och bland partiets grundare och förgrundsgestalter fanns som bekant rasister och nazister.
I dag är det ett av våra största partier.
Så sent som för bara några år sedan sa Pavel Gamov, då Sverigedemokratisk riksdagsledamot från Uppsala, att "vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna". Partisekreteraren Richard Jomshof skrev senare följande i ett inlägg: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”
Den oundvikliga frågan är vad som händer i ett annat läge än det rådande. Tänker partiet angripa rättsväsendets oberoende och fria medier?
Samtidigt slipas Sverigedemokraternas kanter ned, åtminstone formellt. På partiets landsdagar i Örebro i helgen suddades formuleringen om "nedärvd essens" bort i principprogrammet, partiet är inte längre emot samkönade adoptioner och har övergett kravet på 12-veckorsgräns för frivillig abort. Man accepterar numera även dubbla medborgarskap.
Potentiella väljare varken drömmer om Ungern eller vill peta i abortlagstiftningen. Missnöjesröstarna må vara besvikna på invandringspolitiken, men önskar i regel inte ett radikalt annorlunda samhälle. Är dessa väljare medvetna om vad de lägger rösten på?
Åsikterna i ett samhälle är det centrala och avgör vad som väntar.
Det var inte bättre när det ropades "sieg heil" åt skolbarn och lasersiktet sökte invandrare.