Ekuddens skola i Ulleråker är en liten skola med elever upp till årskurs tre. Under den sista skolveckan har Emil varit extra mycket med sin klass.

Emil kan varken se eller uppfatta tal och hans kropp är förlamad. Men när han är i klassrummet blir han lugn, det syns på en pulsmätare.

– När Emil kommer hit känner man sig väldig glad, säger eleven Lukas Ormestad, som hälsar genom att luta sig fram och trycka sin kind mot Emils kind och säga "hej Emil".

Artikelbild

| Emil lider av sjukdomen Adrenoleukodystrofi (ALD). Klasskamraterna kolla på mätinstrumentet som sitter på Emils finger och som mäter hans puls och syreupptag. Ofta blir Emil lugn av stojet från klassen, det är som om han känner igen ljudet berättar hans mamma.

Emil är en av de bästa kompisarna han haft. Lukas har känt Emil ända sedan de gick på dagis.

De andra tredjeklassarna är också ivriga att berätta om Emil, om vad de gjorde tillsammans när han fortfarande var frisk.

– Han var kompis med alla i klassen, säger någon.

– Ja, han brydde sig om andra och kunde bygga det högsta tornet med kaplastavar, fyller en annan i.

Artikelbild

Klasskamrater. Kompisarna flockas runt Emli när han är med i skolan, här Eric Bowden, Vilgot Järhult och Eualia Olsén.

Det var strax innan Emil skulle börja första klass som han fick diagnosen Adrenoleukodystrofi ALD, en sällsynt sjukdom som angriper nervsystemet.

Den första terminen kunde Emil vara med flera gånger i veckan och hade en personlig assistent med i klassrummet. En specialpedagog gav tips och råd om hur undervisningen kunde anpassas. När Emil inte kunde stå längre ordnade skolan så att han fick en yogamatta att ligga på. Läraren lät kompisarna läsa högt för Emil som en del av svenskundervisningen.

Men sen gick allt väldigt fort. Synen och talet försvann och Emil blev förlamad i hela kroppen. Nu övervakas han 24 timmar om dygnet och ingen vet exakt hur mycket han uppfattar omvärlden.

Men hans föräldrar tror att han kan förnimma vissa saker, som ljud, beröring och dofter. Och när han får sitta i knäet eller ligger på ett sätt som är skönt, kan de höra en djup suck som av välbehag.

De har låtit Emil besöka klassen regelbundet. För att känna tillhörighet och för att inte bli bortglömd, berättar mamma Ingrid Strid.

– Skolan har verkligen anpassat sig på bästa sätt för att Emil ska vara med i den mån det går. I tvåan och trean har det handlat om den sociala kontakten, att han ska känna kompisarnas närvaro och ta sin självklara plats.

Klasskamraterna har också lärt sig om vad sjukdomen innebär och fått diskutera det. Syftet har varit att avdramatisera och ge saklig information.

– Klassen har betytt jättemycket mycket. Men nu går det inte längre, säger Ingrid Strid.

Eftersom Ekuddens skola bara har upp till treans årskurs splittras klassen till hösten. Emil följer inte med till fyran, han går tillbaka till trean på Ekudden.

– För de andra går livet vidare på nya skolor. Men för Emil blir det ett mer definitivt avslut än för friska barn, säger Ingrid Strid, som just nu funderar på hur hon ska bjuda in Emils kompisar i fortsättningen så att de kan träffas, även om de inte går i samma klass längre.