– Vi ska alltså kolla efter nåt som ser ut som en bajskorv, konstaterar sexårige Einar Normark glatt där han går och spejar bland halvblött gräs, stenar och kvistar.

Ja, ormarna i Upplandstrakten har ännu inte ömsat skinn efter vinterns dvala så de kan vara ganska leriga och därför misstas för bajs. Det har vi precis fått lära oss av herpetologen (grod- och kräldjursexpert) Vide Ohlin, som är guide på söndagens ormsafari vid Kung Björns hög i Hågadalen dit ett femtontal deltagare kommit.

Runt Einar Normarks hals dinglar en kikare.

Artikelbild

| Einar Norman gillar djur, inte minst ormar. Han hängde med på ormutflykten med kikaren i högsta hugg. "Om det ligger en orm någonstans men jag inte vill gå fram till den kan jag ju se den ändå".

– Om det ligger en orm någonstans men jag inte vill gå fram till den kan jag ju se den ändå, förklarar han.

Frågan var redan vid samlingen hur stor chansen var att få se en orm denna dag. Ormar behöver värme för att få upp kroppstemperaturen och till skillnad från lördagens solgass stod molnen på söndagsförmiddagen täta över Uppsala. I Sverige finns tre ormarter: huggorm, snok och den rätt ovanliga hasselsnoken. Särskilt huggormen kan man se när den ligger och solar på sydvända slutningar, ofta bland stenar.

– Det var ett par veckor sedan nu som de vaknade efter vintern. Hanarna vaknar först för att spermieproduktionen ska mogna, säger Vide Ohlin.

Vide Ohlin spår att huggormarna kommer att ömsa skinn nu till veckan. Därefter är de redo för den en till två veckor långa parningsperioden. Ser du två ormar som slingrar sig om varandra är det dock troligast två huggormar som utmanat varandra i en styrkekamp. Och råkar du snubbla över ett helt nystan av ormar har du hittat ett gäng hansnokar som uppvaktar en hona.

Artikelbild

| Huggormen har en huggradie på cirka 20 cm. Men håll dig gärna någon meter ifrån den för att inte riskera att bli biten eller störa den, tipsar experten Vide Ohlin.

I området närmast Kung Björns hög hittar vi inga ormar, eller ödlor heller för den delen, och börjar i stället promenera mot hagen några hundra meter västerut. Det är ett klassiskt ormställe, berättar Anna Lagerqvist medan vi kryssar mellan gyttjepölar. Anna Lagerqvist är naturpedagog på Biotopia, som arrangerar exkursionen. Den är en av många i muséets utflyktsprogram.

– Vi vill att det ska vara enkelt att komma ut i naturen. Man behöver ju egentligen ingen guide för att leta ormar, men det kan vara lättare om man vet var man ska börja titta.

Hennes bästa tips är annars att ta med sig fika ut i naturen och sätta sig ned och bara slappna av.

– Det är då man brukar börja få syn på djur. Man hör rasslet runtomkring. Och efter en stund har man ställt in ögonen och börjar se allt fler av särskilt de små krypen.

En timme senare, efter idogt spanande och smygande bland stenar och sydvända sluttningar, konstaterar gruppen att det inte var någon orm som ville visa upp sig i dag.

– Det gör inget, säger deltagaren Marianne Svedberg. Nu vet jag var och hur jag ska leta nästa gång jag är ute.