Krönika Ledning med 16 (!) poäng efter två heat.

Den ”andra halvleken” började lysande för Rospiggarna. Det såg nästan klart ut. Inte skulle väl Doyle och de andra tappa 16 poäng på 13 heat?

Men Smederna gjorde det igen – precis som mot Masarna och Vetlanda i fjol.

Det är något med det här Smedlaget, något som andra lag inte verkar förfoga över. När man är som mest nederlagstippat så lyfter sig alla förare – och då menar jag alla. Att vända underläge på 51–39 i Hallstavik är det inte många lag som gör, förmodligen inget lag. Ja, förutom detta fantastiska Eskilstunalag då.

Jag frågar mig hur Smederna kunde vända och vinna och hittar inget klockrent svar, förutom att det var ett makalöst driv kring förarna. Det var som att se USA:s OS-lag i hockey mot Sovjet 1980.

Det ena gav det andra.

Ett annat svar är förstås att hemmalaget hade en nattsvart afton.

Robert Lambert, som snittar nästan 1,900 och säkert ännu bättre på hemmaplan, gjorde sin i särklass sämsta insats på HZ Bygg Arena. En poäng, det säger allt. Och då ska man veta att enpoängaren kom när han hade lagkompisen Tero Aarnio bakom sig.

Det var bara Jason Doyle som stod att känna igen i Rospiggarna.

Smederna gjorde det bra, så är det givetvis. Inte bara bra, det var snarast utomjordiskt, Rospiggarna hade ingen chans. Det var utklassning.

Men hur kan trion Andreas Jonsson, Jacob Thorssell och Robert Lambert ta sammanlagt fem poäng? Det kan omöjligt vara så att alla tre blev så dåliga över en natt. Jonsson är dock ursäktad, han var med om en våldsam krasch i lördags och hade ont.

Rospiggarna hängde inte med i starterna, och när man hade snackat ihop sig om en starttaktik, som dessutom såg lyckosamma ut, så var Smedernas förare ändå först ut ur startkurvan.

Det här var MikaelTeurnbergs sista match som lagledare, och han hade nog hoppats på att få avsluta på ett bättre sätt.

Men utan Teurnberg kanske det inte ens hade körts speedway i Hallstavik. Det var han som lyfte hela klubben när det var som mörkast. Han lyfte Rospiggarna till SM-guld, till EM-deltävling och så kronan på verkat: GP-tävlingarna.

Utan Micke Teurnberg hade allt det här varit omöjligt.

Jag (och på många andras vägnar) passar på att tacka Rospiggarnas lagledare för alla fester. Mest minns man förstås den smått otroliga säsongen 2016 när Rospiggarna utklassade i princip allt motstånd, från första matchen i grundserien till SM-finalen.