Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 62-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Nej, man får inte ta med sig hunden in i ...

Hundförbud. Oavsett var du rör dig i samhället är hundar icke önskvärda. Skyltarna med den överstrukna vovven finns på alla dörrar, ifrån apoteket till överskottbolaget.

Samtidigt är det få länder i världen som har en så sträng djurskyddslag som vårt.

Karo får inte lämnas hemma ensam för länge, då begår husse ett lagbrott.

Så hur man än vänder sig så har man svansen bak.

Tar man med sig ”människans bästa vän” när man handlar så blir man utkastad, lämnar man kompisen hemma så riskerar man att bli bötfälld för vanvård.

Varför?

Vän av ordning kommer här att anföra att det finns allergiska människor och att hundar smutsar ner och att…

Jo, allt detta är säker sant, men i så fall bör varje hundägare också förbjudas att  röra sig utanför hemmet eftersom vederbörande är en vandrande allergen på grund av sina hundhårsfyllda kläder. Skyltarna bör bytas mot ”Hundägare förbjudna”.

Hundskräcken i Sverige är svår att förstå. Om det nu inte bara är just en vag rädsla  utan saklig grund.

Och man behöver inte ta sig långt utanför landets gränser för att förstå att här som på så många andra punkter är Sverige extremt.

 

Marit Paulsen sa en gång att det finns inget folk som är så rädda om sina djur och inget folk som är så rädda för sina djur.

 

Nu har vi ändå levt med våra hundar i mera än 25 000 år så vi borde ha hunnit vänja oss. Efter en så lång tid borde väl hundägande ändå betraktas som "naturligt","ekologiskt" och "hållbart"? Och faktum är att det aldrig har funnit så många hundar i landet som nu. De allra flesta av dem är älskade familjemedlemmar så det är hög tid att se över den föråldrade lagstiftning som finns på det är området. Och för alla planerare och affärsidkare att tänka om.

 

 

Till dess har jag några konkreta förslag:

Ta ned hundförbudsskylten i din butik - om den nu inte hanterar livsmedel!

Gör istället reklam för att hundar är välkomna!

Ingen har riktigt lyckats med att förklara varför hundar får vara på restauranger i andra länder men inte här. Är svenska hundar mera smittsamma?

 

Hertz hyr sedan en tid ut hundbilar och de flesta hotell har insett att numera reser många med sina fyrbenta vänner.

Ordna med speciella parkeringsplatser med solskydd vid de stora köpcentrumen. Låt oss hundägare betala en slant för att stå där med bilen. Då handlar vi dessutom mera!

 

Och, kära Uppsala kommun, ordna med in stängslade hundrastgårdar! Jag hade nyligen glädjen att besöka den nyanlagda Skivlingparken här i Norby. En fantastisk anläggning med aktiviteter för både barn och pensionärer.  Snyggt jobb!

Men – de flesta som besöker parken och andra grönytor i staden, är hundägare.  Varför inte stötta dem för en gångs skull?

Nej, nu har jag skällt färdigt för idag!

Nu smäller det!

 

Nyårsfirandet i Sverige sönderfaller vid närmare betraktande i två delar; fyrverkerier och champagne. Detta är nu ingen helt lyckad kombination. Årligen inträffar omkring 300 olyckor i samband med avskjutande av himlaspel.

När man varit med och hälsat ett antal nya år välkomna är man förvånad över att det inte inträffar fler missöden.

De pyrotekniska attiraljerna härstammar numera ofta ifrån Kina, som det mesta annat. Här är det möjligen mera passande eftersom kineserna anses ha uppfunnit krutet.

Jag är barnsligt förtjust i fyrverkerier, inte minst eftersom det är så osvenskt. Färgrant och högljutt. Men tyvärr delas inte min förtjusning av husets hundar. De är kort sagt livrädda under hela nyårsafton. Och det förtar onekligen glädjen när ens hundkompis skakar och skälver inför det nya året

Det är fel att tro attt detta ör ett litet problem. För idag finns det runt 800 000 hundar i landet, många av dem livrädda för smällarna. Ett faktum som lett till det så kallade Smällarupproret.

Som hundägare kan man försöka vänja sin vovve vid oljudet. Man kan spela hög musik för att dölja skjutandet. Opera fungerar utmärkt. Eller man kan ta till olika preparat med lugnande verkan på hunden Fast  det är kanske inte så kul att möta det nya året, drogad?

Men även icke hundvänner borde ha ett ansvar. Jag reagerar till exempel starkt mot ofoget att skjuta av smällare från Julafton till Trettonhelgen som på senare år brett ut sig. Det är en sanitär olägenhet, inget annat.

Årets larm när det fyrverkerierna gäller annars hexaklorbensen. Ett rätt otrevligt ämne som Kemikalieinspektionen misstänker kan finnas i den pyroteknik som saluförs i landet. Men, analyserna är ännu inte färdiga så man vet inte säkert.

Inte heller vet man i vilka halter som fyrverkerierna i så fall sprider.  Eller vilken effekt detta kan ha. Särskilt som vi inte avfyrar dessa pjäser så ofta.

Vad man vet är att hexaklorbensen , i höga doser. kan orsaka levercancer - hos möss.

Så till och med Kemikalieinspektionen säger att "det inte finns någon anledning till oro".

Men trots det larmar man?!

Är det inte, om ni ursäktar liknelsen, som att skjuta mygg med en kanon?

Vore det då inte bättre att spara på krutet?

För det saknas ju inte direkt andra miljöproblem att sikta in sig på under det kommande året.

 

Är naturen dum - eller?

 Naturen slog tillbaka 2010 är en av de braskande rubrikerna på den stora Stockholmstidningens webbsida. Som bevis för denna slagrörda allmakt anförs bland annat vulkanutbrottet på island.

Ursäkta, Naturen? Vem är det?

För i ett av världens mera ogudaktiga ( sekulariserade)  länder verkar just "naturen" allt oftare tillskrivas  ja, rent av övernaturliga krafter.

Naturen är både den ömma modern och den straffande fadern.

Förmågor som inte ens den allsmäktiga längre tycks förfoga över i konungariket Sverige, där statskyrkan brottas med frågan vad den skall göra nu, när den fått sin frihet.

Naturen är, enligt samma grumliga resoenamg, en resonerande varelse. Dess naturliga tankar är får man förmoda "ekologiska". Vilket är bra, på något vis.

För Naturen är vis. Naturen är god. Och nu är naturen tydligen också hämdlysten som en gammaltestamentlig Gud.

Man ser sig nervöst om efter de gräshoppesvärmar som komma skall. Som ett järtecken landade ju några vandringsgräshoppor i de östra delarna av landet redan i somras.

Men nog med raljerande skämt. Det vore mycket  intressant att få  veta vilka journalistiska resonemang som ligger bakom det   påstående att 2010 var året då "naturen slog tillbaka"  på DN:s första sida!

Rekordjakten i Boländerna

Boländerna, Uppsala  

Att vara på mellandagsrea påminner mig på många vis om en jakt.

För vad i människans uppsättning av nedärvda beteenden kan förklara det som sker runt om i affärerna just nu än jakten?

Och samlarinstinkten.

För runt om på våra stormarknader jagar nu horder av koncentrerade människor efter tillfället, det korta ögonblicket då det gäller att slå till mot bytet.  Fyndet!

Eftersom planerarna nu i decennier gjort det allt svårare att köra bil i Centrum så sker dreven mest ute i de kransområden som förr benämndes ”industriområden”.

 I till förväxling lika, totalt charmlösa, plåtlador stressar de nutida jägarna och samlarna runt för att hinna hitta bytet, innan grannstammen.

Deras egen tolerans gentemot andra sökare blir därefter.

Upphetsningen stiger redan i bilköerna in mot plåtschabraken. Många familjefäder verkar beredda att döda bara för att komma först till en parkeringsplats. Och därmed att få första tjing på en billig platt-TV.

( Man kan inom parantes undra över paradoxen att så många klagar på utsända tv-utbud samtidigt som påfallande många står i kö med stora, nya och dyra TV-apparater.)

Väl inne i hangarna visar det sig, undantagslöst, att de riktiga godbitarna tog slut redan vid butikens öppnande. Ungefär samtidigt som syret i lokalen.

Med en adrenalinhalt som långt överskrider de mätbara och med akut syrebrist i hjärnan är det inte lätt att fatta rationella beslut. Avgörandet underlättas inte heller av butikernas milt sagt fantasifulla prissättning. Dagarna innan helgerna höjs priserna, därav blir sänkningen större.

Effekten blir att all verkar otroligt billigt. Det är som om älgarna paraderade förbi på alla pass under årets älgjakt – samtidigt. Det är som om hela skogen skulle vara fylld av kantareller.

Eller kanske som under den årliga valslakten på Färöarna. I vart fall påminner blodsmaken i munnen om den.

De olika elektronikkedjorna tävlar också att överträffa varandra med erbjudanden! Och ordkonst av det mera bedrägliga slaget.

Några kedjor rentav "mellandagsrea" redan under hösten. Samma kedja överraskar nu med en "momschock"!

Och chocktillstånd är väl vad som bäst beskriver hur man känner sig när man vacklar mellan till syns nästan skamligt billig erbjudande, knuffad framåt av sina lika omtöcknade medkonsumenter. Jakten lider mot sitt slut.

I den slingrande kön ut mot kassan kan man avlyssna lätt förvirrade konversationer mellan utmattade jaktkamraterna, i stil med:

-       Skulle vi inte titta på en ny tvättmaskin?

-       Jo, men den fritösen är sänkt med 50 procent!

Detta, mer än mycket annat, är förklaringen till att julhandeln slog rekord- igen.

 

Den patientlösa vården

Akademiska sjukhuset, Uppsala  

För några veckor sedan stod Akademiska Sjukhuset  i fokus eftersom en rad chefer hoppade av, eller fick sparken. UNT genomlyst i en rad artiklar vad som låg bakom krisen och på debattsidorna ventilerades flera förslag till lösningar.

Nu har medieskuggan åter brett ut sig över alla de salar, korridorer och hus som utgör Akis, men problemen är givetvis de samma. Och stämningen har väl knappast blivit muntrare ibland de runt 8000 anställda.

Vad jag förstått har sitter det nu en grupp och pratar om hur man skall ta itu med Akis kris. Det är kanske bra. Det är i princip bättre att prata, än att inte prata med varandra.

Men man måste trots det fråga sig hur långt det räcker med samtal i det här fallet?För Akademiska Sjukhuset går med brakförlust. Det fattas 110 miljoner kronor.

Eller om möjligt mera eftersom de pengar som skulle användas till forskning verkar ha "gått till vården". ( Att ingen riktigt verkar veta vart ytterligare hundra miljoner försvann är illa nog!)

Om man inte ens vet vart miljonerna tagit vägen så har jag har svårt att förstå hur en grupp sammansatt av personal, tjänstemän och politiker skall kunna snacka fram ett par hundra nya miljoner.

 Och jag har än svårare att begripa varför man inte har med någon representant för oss som skall använda sjukvården i samtalsgruppen.

För det är ju vi patienter drabbas av den stress, frustration, underbemanning och slarv som blir resultat av underfinansieringen - och av de systemfel som finns inom dagens vård.

Och när jag skriver "drabbas" menar jag verkligen frågor om liv och död.

Få verksamheter i samhället är så bokstavligt livsfarliga - och livräddande - som sjukvården.

Beräkningar visar att det dör omkring 3 000 människor av felaktig vård i Sverige varje år. Långt flera skadas. Det är många flera än inom trafiken, men någon nollvision finns inte i sikte.

Frånvaron av patienter i sådana här sammanhang visar på ett allvarligt systemfel med svensk sjukvård. Vårdapparaten bygger på ett tänkande "inifrån och ut". Vården är uppbyggt för att passa dem som jobbar i den, inte för dem som skall vårdas i den.

Det är byråkraternas dröm om den patientlösa sjukvården!

Det är ett förmyndartänkande som i sin förlängning leder till femårsplaner där man producerar räknesnurror när markanden vill ha räknedosor.

Det är inget fel med att tillvara personalens erfarenheter. Det trodde jag man gjorde för länge sedan.

Men det är ett allvarligt fel att inte lyssna på patienternas synpunkter

 

 

Ingen plats för patienter

Akademiska sjukhuset, Uppsala  

- Hur är det med dig?

- Jodå, det är bara bra

 

Hälsningsfraserna låter ungefär de samma när bekanta möts. Men försäkran om att allt är ”bara bra” ljuder lite ihåliga när den avges här i kafeterian på det stora sjukhuset.

 

Jag menar, om allt är ”bara bra” vad gör man då på en vårdinrättning några dagar före jul?

Så charmerande är cafeterian inte.

Nej, anledningen till att man sitter här är att någon i familjen är sjuk, eller så mår man själv mindre bra.

 

Varför håller vi då masken!

 

Förmodligen har vi lagt oss till med den amerikanska traditionen att hälsa.

- How are you?

- I´m fine thank you, how are you?

Ett till intet förpliktigande utbyte av frågor. För om du verkligen skulle få för dig att berätta hur det är med hälsan och livet, blir den genomsnittlige jänkaren förvånad och generad.

 

Men när vi väl hamnat på avdelningen, ibland gelikar, då växer berättarlusten.

Här talas det sjukdomar – och inte mycket annat. Alla har sin historia, sina femton minuter på operationsbordet. Ibland är risken för överdosering uppenbar.

Operationer, personal och hur man hamnade här är de element  som förenar den brokiga flocken från en rad olika orter och samhällsgrupper som är tillsammans är ”patienterna”.

Vi utgör fortfarande ett utsnitt ur det svenska samhället, för ännu har inte den privata vården riktigt etablerat sig i Sverige och ”räddat medelklassen undan Landstinget”. 

Här är icke jude eller grek, eller fattig eller rik. Här är vi alla vårdtagare. Men, tro mig, det är bara en tidsfråga innan vi blir ”globala” även på denna punkt.

 

Speciellt om inte Akademiska för bukt med akut problem.

Och då tänker jag inte på avhoppande chefer och galopperande budgetunderskott, nej, jag menar bristen på parkeringsplatser.

Detta kan med rätta anses vara ett ”i-landsproblem”, men jag skulle inte våga påpeka det för den ambra och välklädda dam som svettig och med håret på ända just hämtade upp sin man här ibland kaffeborden. Hennes överraskande frispråkiga eder svävar fortfarande över oss. För jakten på en laglig plats att ställa bilen har inte blivit lättare sedan Akis började bygga på de redan allt för få parkeringsytorna. Det är nu hart när omöjligt att finna plats på härbärget.

Visst skulle flera av oss kunna åka kollektivt men när man är sjuk eller kommer från orter långt utanför Uppsala är det inte alltid så lätt.

Bygg ytterligare ett ordentligt parkeringsgarage!

 

Men än viktigare är naturligtvis att få en sådan här komplex organisation att fungera som EN organism, inte som en kaotisk stridsplats för tuppar av båda könet.

 

Det finns det inte plats för.

 

 

 

 

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder61 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter: