Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Nej, man får inte ta med sig hunden in i ...

Hundförbud. Oavsett var du rör dig i samhället är hundar icke önskvärda. Skyltarna med den överstrukna vovven finns på alla dörrar, ifrån apoteket till överskottbolaget.

Samtidigt är det få länder i världen som har en så sträng djurskyddslag som vårt.

Karo får inte lämnas hemma ensam för länge, då begår husse ett lagbrott.

Så hur man än vänder sig så har man svansen bak.

Tar man med sig ”människans bästa vän” när man handlar så blir man utkastad, lämnar man kompisen hemma så riskerar man att bli bötfälld för vanvård.

Varför?

Vän av ordning kommer här att anföra att det finns allergiska människor och att hundar smutsar ner och att…

Jo, allt detta är säker sant, men i så fall bör varje hundägare också förbjudas att  röra sig utanför hemmet eftersom vederbörande är en vandrande allergen på grund av sina hundhårsfyllda kläder. Skyltarna bör bytas mot ”Hundägare förbjudna”.

Hundskräcken i Sverige är svår att förstå. Om det nu inte bara är just en vag rädsla  utan saklig grund.

Och man behöver inte ta sig långt utanför landets gränser för att förstå att här som på så många andra punkter är Sverige extremt.

 

Marit Paulsen sa en gång att det finns inget folk som är så rädda om sina djur och inget folk som är så rädda för sina djur.

 

Nu har vi ändå levt med våra hundar i mera än 25 000 år så vi borde ha hunnit vänja oss. Efter en så lång tid borde väl hundägande ändå betraktas som "naturligt","ekologiskt" och "hållbart"? Och faktum är att det aldrig har funnit så många hundar i landet som nu. De allra flesta av dem är älskade familjemedlemmar så det är hög tid att se över den föråldrade lagstiftning som finns på det är området. Och för alla planerare och affärsidkare att tänka om.

 

 

Till dess har jag några konkreta förslag:

Ta ned hundförbudsskylten i din butik - om den nu inte hanterar livsmedel!

Gör istället reklam för att hundar är välkomna!

Ingen har riktigt lyckats med att förklara varför hundar får vara på restauranger i andra länder men inte här. Är svenska hundar mera smittsamma?

 

Hertz hyr sedan en tid ut hundbilar och de flesta hotell har insett att numera reser många med sina fyrbenta vänner.

Ordna med speciella parkeringsplatser med solskydd vid de stora köpcentrumen. Låt oss hundägare betala en slant för att stå där med bilen. Då handlar vi dessutom mera!

 

Och, kära Uppsala kommun, ordna med in stängslade hundrastgårdar! Jag hade nyligen glädjen att besöka den nyanlagda Skivlingparken här i Norby. En fantastisk anläggning med aktiviteter för både barn och pensionärer.  Snyggt jobb!

Men – de flesta som besöker parken och andra grönytor i staden, är hundägare.  Varför inte stötta dem för en gångs skull?

Nej, nu har jag skällt färdigt för idag!

Vad är dagspriset för ett drägligt liv?

Så har jag blivit kontaktad av Landstinget. Dels via Twitter (!) och dels via e-post.

Budskapet var att jag kunde ringa dem.

Nu har jag gjort så.

Och jag kan konstatera att absolut ingenting har hänt.

Diabetespatienterna i Uppsala läns landsting har till skillnad ifrån samma grupp i Skåne och Västergötland inte tillgång till det absolut senaste och bästa hjälpmedlet för att kontrollera sin sjukdom.

Så glöm den där målsättningen att ” alla i Sverige skall få samma vård.”

 

Varför Uppsala, med sitt ”center of excellence” om diabetes hamnat på efterkälken är fortfarande lika oklart.

-       De andra var på hugget, är en vanlig förklaring.

-       Vi måste få in det inom våra ekonomiska ramar, är en annan.

De svaren leder i sin tur till en rad otrevliga följdfrågor.

Vilka tjänstemän sov på jobbet när de här hjälpmedlen blev tillgängliga?

Värderar Uppsala liv och livskvalité för denna stora patientgrupp annorlunda än andra landsting?

Varför har just vårt sjukvårdsområde så dålig ekonomi?

 

Landstinget har nu försatt sig i en situation där man provar än det än det andra argumentet för att skylla ifrån sig.

”Företaget har haft leveransproblem.” Sant. Men inte till Skåne och Västergötland.

”Vi måste prioritera de mest behövande”.Så gör man inte i andra län. Och efter vilka riktlinjer sker i så fall denna objektiva värdering ibland tusentals behövande?

"Mätaren har inget larm och passar inte för barn". Ändå ger man den tillbarn - i andra landsting. Dessa barn, och deras föräldrar, behöver verkligen allt stöd de kan få!

 Exemplet är intressant på flera sätt. För nästan varje dag skrivs det om ”IT inom vården” och om hur sensorer skall hålla koll på vår hälsa så att vi inte behöver ”åka till sjukhuset” så ofta.( Och snart kommer det ännu bättre mätare inom andra områden. )

Allt detta är vackra visioner om framtiden. Men den här lilla blodsockermätaren pekar på hur svår detta förändrade i tankesätt kommer att bli i verkligheten. Där ute växer det "nya Akademiska" fram. I betong.

 Den lilla fråga visar också hur hart när omöjligt det är att få ett rakt svar ifrån denna jättelika, skattefinansierade, vårdapparat.

 Vad är dagspriset på ett drägligt liv? Det är en svår fråga, Men att det dagligen och stundligen görs sådana beräkningar är självklart. Vad är dagsnoteringen på just dig?

Mänskliga böcker?

 

Nästan alt om människan är den lätt kaxiga titeln på en bok som utgavs för några år sedan. Eftersom det var en populärvetenskaplig bok rönte den ingen uppmärksamhet på kultursidorna. Eller i media överhuvudtaget.

Själv fick jag reda på dess existens via en liten notis i Karolinska Institutets tidning Medicinsk Tidskrift.

Författaren heter Johan Frostegård och är professor i medicin på KI. Hans medicinska specialitet är de autoimmuna sjukdomarna vilket också gör att han medverkat i en bok om reumatism

Frostegård har också studerat ekonomi och skrivet ett par romaner!

Det han har åstadkommit med verket ”Nästan allt om människan” är naturligtvis inte en komplett bok om människan, inte ens som biologisk varelse, men det är ett oerhört intressant försök.

För de frågor han tar upp är högst relevanta och han svarar på dem utifrån ett  evolutionärt perspektiv. Det handlar om allt ifrån moral, skillnader mellan könen till orsaken till en rad vanliga sjukdomar.

Han ser människan som ett djur, både kvinnor och män. Ett mycket speciellt djur, javisst, men ändock ett djur som andra. Och med det perspektivet faller rätt många pusselbitar i vårt samhälle på plats.

Synsättet har genom åren kritiserats, inte minst av de som inte orkat sätta sig in i det, men är enligt min enkla åsikt högst fruktbart.

För visst är det märkligt att samma debattörer som med stort engagemang attackerar kreationister ( människor som förnekar evolutionen) i nästa skede tror att just människan skulle stå utanför denna evolution? 

 

Så läs gärna Nästan allting om människan, evolutionen, generna, moralen och mycket mera”. Jag lovar att du kommer att få många tankeställare och god läsning!

 

Själv håller jag nu på med Johan Frostegårds nästa bok ” Den ekonomiska människans fall”.

 

 

Har vi råd med en modern sjukvård?

”Landstinget sviker svårt sjuka barn och vuxna med diabetes typ 1!”

Nej, den här gången är det inte jag som klagar, utan föräldrar till barn med diabetes typ 1 i Dalarna. Inte heller där har patienter fått tillgång till den teknik som underlättar deras vardag, minskar riskerna med deras sjukdom och på sikt sparar stora vårdkostnader för landstinget.

Nå, de insändarskribenterna har i vart fall fått svar.

I svaret heter det att ”landstinget ser positivt på ny teknik inom diabetesvården”.  Vad det nu betyder konkret.

Det är i vilket fall betydligt mera än vad jag fått.

För trots att jag skickat mina texter direkt till en rad ansvariga inom landstinget så har tystnaden varit lika kall som sommaren.

Det enda undantaget är ett kort meddelande ifrån tf sjukhuschef Eva Telne. Där stod det:

Hej ! Tack för ditt mail . Vi återkommer efter semestertider med svar . 

Nu är diabetes tyvärr ingen sjukdom som tar semester utan snarare en balansakt som förstör semestern för de som har den.

Det skrivs ofta och mycket om ”IT i vården”. Senast i dagens Svenska Dagbladet. ( Ett debattinlägg jag för övrigt bara kan applådera som patient.) 

Men den vårdkedjan börjar ofta just med sådana här sensorer som landstingen tydligen inte har råd med. Ibland undrar jag om vi patienter har råd med landsting?

 

Problemet som inte finns

Detta är den korta historien om E. Och om brandkåren som inte kom.

E kom till lärdomsstaden Uppsala för att studera några år. Hen växte upp långt norrut i vårt avlånga land och hade således haft en obolstrad uppväxt. Väl i Uppsala fick E omedelbart veta att några bostäder för studenter det fanns de inte. Så hade det alltid varit och så skulle det förmodligen alltid förbli.

Hen tog sig dock an frågan med stor dådkraft och fick relativt snart tak över huvudet. I ett område som hette Nya Valsätra.

 

Nästan första dagen lade hen märke till att allt inte var riktigt som i den lilla ort där hen hade sina rötter. Så vräktes exempelvis grannar i parti och minut. Under vilda protester och med viss dramatik. Med studie ron blev det således si så där. Aktivisterna i huset, och inte minst i trapphuset, var allt för livliga för att kunna försjunka i några böcker.

Inte minst de ljud som tydde på att hen kunde få ”oväntat besök” när som helst. Men vår huvudperson var som sagt inte direkt lättskrämd och bet ihop. Det var ändå bara för en kort tid. Det måste vara tuffare för de som tvingades bo i huset en längre tid, tänkte E.

Men visst saknade hen möjligheterna att gå ut på kvällspromenader. De försök hen gjort hade alla slutat med att hen hastigt fått retirera till den hem som ändå skulle vara hens borg.

Glåpord, utmaningar, bilar som förföljde E. och försökte bjuda på en åktur, alltihop fick resulterade att hemmakvällarna blev allt flera. Dessutom kändes det inte fel att vakta lägenheten mot påhälsning.

Den säkerheten visade sig dock vara en smula bedrägliga. En kväll inleddes nämligen ett slags bombardemang med fyrverkeripjäser av olika styrka och färg. En slog ned på hens balkong och det började brinna.

Då gjorde E som hen skulle gjort hemmavid, hen ringde 112 och bad att få bli kopplad till brandkåren. Vad som därefter följde förvånar hen än idag.

  Vilken adress sa du att det var?

Hen upprepade sin adress.

-       Dit åker vi inte utan polis svarade samhällets väktare.

-       Brinner det mycket?

Jo, det tyckte nog hen

-       OK, men jag är inte säker på att polisen vill åka dit heller, svarade de svagas beskyddare.

-        Men vad f-n skall jag göra då? Ringa armen?

 

Ja, jag ber om ursäkt för E:s svordom men så sa hen faktiskt. Man får väl skriva det på överraskningens konto.

 

Därefter släckte hen med betydande risk för eget liv och lem eldsvådan. Bränderna på angränsande balkonger slocknade lyckligtvis av sig själva.

 

Så snart det gavs en chans lämnade E. sin bostad. Den hade då sedan länge förvandlats till en slags husarrest och hen hade flyttat alla värdeföremål till sina kamrater.

 En handgranat mot humanismen

Men såvitt jag vet så bor de andra kvar i huset. Och jag kan bara anta att de känner sig minst lika störda och osäkra som hen. Speciellt nu när brända bilar har börjar varvas med handgranater i de ”no go” områden som vuxit upp runt i Sverige. Handgranater! Enligt polisens egna siffor har vi dag 55 sådana områden där samhället har förlorat kontrollen.

Jag brukar tänka på E:s upplevelser ibland nu när hen nu åkte tillbaka till Norrland, där brandkåren fortfarande rycker ut. Genom E:s berättelse fick jag under en tid en daglig inblick i livet bara ett stenkast ifrån där jag själv bor.

En berättelse om ett helt annat liv, i en helt annan värld. I Sverige 2015.

Det som förvånar mig allra mest är att inte debatt- och ledarsidor domineras av detta faktum. Måste Södermalm i huvudstaden bli en no go on innan journalistkåren vaknar?

Istället har intresset denna märkliga sommar riktats mot vem som lyfter stjärten eller ej. I år kom rötmånaden tidigt. Som ofta har Hanne Kjöhler rett ut begreppen.

För det är som Lotta Gröning skrev i Expressen, vi har fått en maffia i Sverige. En organiserad brottslighet som är så starkt att svensk polis retirerat. Och som inte finns på agendan.

- Den organiserade brottsligheten är ingenting som de politiska partierna diskuterar särskilt ofta. Den har blivit en tabufråga, skriver Lotta Gröning.

De pengar som polisen fått har förmodligen gått åt till administration och omorganisation.

 Och någon armé har vi inte kvar.

 Förmodligen är alla skribenter livrädda för att bli stämplade som ”rasister eller än värre ”Sverigedemokrater”.

Men detta är en fråga om kriminalitet och om samhällets ensamrätt att utöva våld! Och om medborgarnas trygghet, speciellt i den femtiofem no go områdena!

Och jag blir riktigt förbannad när ambulanspersonal, brandkår och polis blir attackerad när de gör sitt jobb. I dagens SvD säger henrik Johansson, ordförande i Alarm Ambulansförbundet:

– Jag är djupt bekymrad över den utveckling jag ser och hur illa kollegor och schysta medmänniskor far av olika gängstrukturer. Det är riktigt otäckt. Det har utvecklats samhällen i samhället där motsatsen till humanismens värden tycks råda.

– Det är också skrämmande att se att man inte verkar vilja ta i det här i den politiska debatten. Det är som att det här problemet inte fanns, eller som att man försöker få det till att det inte är så märkvärdigt.

Och som Vidar Andersson påpekat så är merparten av bovarna är födda och uppvuxna här i Sverige.

 I vilket fall, den svenska maffian måste stoppas här och nu. Det har gått alldeles för längt!

Vi måste vinna civilsamhället inom Sveriges gränser åter!

Bygg ett Konstskapens hus

Långa köer till vetenskapen! Denna regnsura julidag mitt i semestern köade nästan 6 000 besökare för att komma in till ”Nordens största science center”. Men Universeum i Göteborg är stort och alla kom in.

Där inne väntar allt ifrån en vandring från fjäll till hav, till tropisk regnskog och en rad roliga experiment. Universeum har en unik kombination av spännande upplevelser, alla ifrån naturvetenskapens värld. På sju våningsplan och med just nu tio olika utställningar. Här finns allt ifrån hajar till hästsimulatorer!

 För icke naturvetare kan jag berätta att vetenskapscentrumet bara ligger ett ögonkast ifrån Göteborgsmässan där ni snart skall tillbringa Bokmässan. Om man har rum med rätt utsikt så kan man till och med se det tvärs över Korsvägen.Så kallas mycket träffande det livsfarliga trafikkaos som skiljer Gothic Towers från Liseberg och Universeum. Prova gärna att korsa minfältet och gå rakt fram till vetenskapsupplevelsen nu i höst!

Jag lovar att ni kommer att bli positivt överraskade!

Lite längre bort finns för övrigt det omstridda Världskulturmuseet.

Bråk blev det när etnografiska, ett av Stockholms 90-tal museer, skulle flyttas till just Sveriges andra stad. Av regionalpolitiska skäl. Som ni förstår är detta länge sedan.

Idag pågår en utställning om mönster som inte verkar vara en publikmagnet. verkar Parkeringsplatsen gapar tom och här ringlar inga glada strömmar av besökare.

 

Men tillbaka till det livliga Universum som  byggdes 2000 och har utvecklats mycket sedan dess. Nu finns det förvisso en rad andra science centrum runt om i landet, till och med min lilla hemstad Borås ståtar med ett sådant. Men  det märkliga är att Uppsala inte har ett. Fortfarande inte.

Uppsala, Sveriges fjärde stad med sina gamla akademiska traditioner och sina två universitet? Varför finns här inget aktivitetscentrum där såväl unga som äldre kan få inspiration kring naturen och vetenskaperna om den?

Ja, varför?

När det planeras storslagna arenor i snart sagt varje kommun? Och när det, till slut, byggdes ett Konserthus?

Är det månne för att vetenskapen, och speciellt då naturvetenskapen, inte hör hemma i KULTUR begreppet?

Ungefär som när skolsystemet länge bara erbjöd speciallinjer för de som var begåvade inom sport och musik?

Men kultur är liktydigt med att odla så SLU borde väl ända få vara med?

Om nu inte den forskning som bedrivs på Skandinaviens äldsta universitet inte duger?

 Skämt åsido, det hög tid att börja planera för något helt nytt i Uppsala. Ett hus där människans försök att utforska si omvärld både genom konsten och vetenskapen kan samverka ett” Konstskapens hus”?

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter: