Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Nej, man får inte ta med sig hunden in i ...

Hundförbud. Oavsett var du rör dig i samhället är hundar icke önskvärda. Skyltarna med den överstrukna vovven finns på alla dörrar, ifrån apoteket till överskottbolaget.

Samtidigt är det få länder i världen som har en så sträng djurskyddslag som vårt.

Karo får inte lämnas hemma ensam för länge, då begår husse ett lagbrott.

Så hur man än vänder sig så har man svansen bak.

Tar man med sig ”människans bästa vän” när man handlar så blir man utkastad, lämnar man kompisen hemma så riskerar man att bli bötfälld för vanvård.

Varför?

Vän av ordning kommer här att anföra att det finns allergiska människor och att hundar smutsar ner och att…

Jo, allt detta är säker sant, men i så fall bör varje hundägare också förbjudas att  röra sig utanför hemmet eftersom vederbörande är en vandrande allergen på grund av sina hundhårsfyllda kläder. Skyltarna bör bytas mot ”Hundägare förbjudna”.

Hundskräcken i Sverige är svår att förstå. Om det nu inte bara är just en vag rädsla  utan saklig grund.

Och man behöver inte ta sig långt utanför landets gränser för att förstå att här som på så många andra punkter är Sverige extremt.

 

Marit Paulsen sa en gång att det finns inget folk som är så rädda om sina djur och inget folk som är så rädda för sina djur.

 

Nu har vi ändå levt med våra hundar i mera än 25 000 år så vi borde ha hunnit vänja oss. Efter en så lång tid borde väl hundägande ändå betraktas som "naturligt","ekologiskt" och "hållbart"? Och faktum är att det aldrig har funnit så många hundar i landet som nu. De allra flesta av dem är älskade familjemedlemmar så det är hög tid att se över den föråldrade lagstiftning som finns på det är området. Och för alla planerare och affärsidkare att tänka om.

 

 

Till dess har jag några konkreta förslag:

Ta ned hundförbudsskylten i din butik - om den nu inte hanterar livsmedel!

Gör istället reklam för att hundar är välkomna!

Ingen har riktigt lyckats med att förklara varför hundar får vara på restauranger i andra länder men inte här. Är svenska hundar mera smittsamma?

 

Hertz hyr sedan en tid ut hundbilar och de flesta hotell har insett att numera reser många med sina fyrbenta vänner.

Ordna med speciella parkeringsplatser med solskydd vid de stora köpcentrumen. Låt oss hundägare betala en slant för att stå där med bilen. Då handlar vi dessutom mera!

 

Och, kära Uppsala kommun, ordna med in stängslade hundrastgårdar! Jag hade nyligen glädjen att besöka den nyanlagda Skivlingparken här i Norby. En fantastisk anläggning med aktiviteter för både barn och pensionärer.  Snyggt jobb!

Men – de flesta som besöker parken och andra grönytor i staden, är hundägare.  Varför inte stötta dem för en gångs skull?

Nej, nu har jag skällt färdigt för idag!

Har vi råd med en modern sjukvård?

”Landstinget sviker svårt sjuka barn och vuxna med diabetes typ 1!”

Nej, den här gången är det inte jag som klagar, utan föräldrar till barn med diabetes typ 1 i Dalarna. Inte heller där har patienter fått tillgång till den teknik som underlättar deras vardag, minskar riskerna med deras sjukdom och på sikt sparar stora vårdkostnader för landstinget.

Nå, de insändarskribenterna har i vart fall fått svar.

I svaret heter det att ”landstinget ser positivt på ny teknik inom diabetesvården”.  Vad det nu betyder konkret.

Det är i vilket fall betydligt mera än vad jag fått.

För trots att jag skickat mina texter direkt till en rad ansvariga inom landstinget så har tystnaden varit lika kall som sommaren.

Det enda undantaget är ett kort meddelande ifrån tf sjukhuschef Eva Telne. Där stod det:

Hej ! Tack för ditt mail . Vi återkommer efter semestertider med svar . 

Nu är diabetes tyvärr ingen sjukdom som tar semester utan snarare en balansakt som förstör semestern för de som har den.

Det skrivs ofta och mycket om ”IT i vården”. Senast i dagens Svenska Dagbladet. ( Ett debattinlägg jag för övrigt bara kan applådera som patient.) 

Men den vårdkedjan börjar ofta just med sådana här sensorer som landstingen tydligen inte har råd med. Ibland undrar jag om vi patienter har råd med landsting?

 

Problemet som inte finns

Detta är den korta historien om E. Och om brandkåren som inte kom.

E kom till lärdomsstaden Uppsala för att studera några år. Hen växte upp långt norrut i vårt avlånga land och hade således haft en obolstrad uppväxt. Väl i Uppsala fick E omedelbart veta att några bostäder för studenter det fanns de inte. Så hade det alltid varit och så skulle det förmodligen alltid förbli.

Hen tog sig dock an frågan med stor dådkraft och fick relativt snart tak över huvudet. I ett område som hette Nya Valsätra.

 

Nästan första dagen lade hen märke till att allt inte var riktigt som i den lilla ort där hen hade sina rötter. Så vräktes exempelvis grannar i parti och minut. Under vilda protester och med viss dramatik. Med studie ron blev det således si så där. Aktivisterna i huset, och inte minst i trapphuset, var allt för livliga för att kunna försjunka i några böcker.

Inte minst de ljud som tydde på att hen kunde få ”oväntat besök” när som helst. Men vår huvudperson var som sagt inte direkt lättskrämd och bet ihop. Det var ändå bara för en kort tid. Det måste vara tuffare för de som tvingades bo i huset en längre tid, tänkte E.

Men visst saknade hen möjligheterna att gå ut på kvällspromenader. De försök hen gjort hade alla slutat med att hen hastigt fått retirera till den hem som ändå skulle vara hens borg.

Glåpord, utmaningar, bilar som förföljde E. och försökte bjuda på en åktur, alltihop fick resulterade att hemmakvällarna blev allt flera. Dessutom kändes det inte fel att vakta lägenheten mot påhälsning.

Den säkerheten visade sig dock vara en smula bedrägliga. En kväll inleddes nämligen ett slags bombardemang med fyrverkeripjäser av olika styrka och färg. En slog ned på hens balkong och det började brinna.

Då gjorde E som hen skulle gjort hemmavid, hen ringde 112 och bad att få bli kopplad till brandkåren. Vad som därefter följde förvånar hen än idag.

  Vilken adress sa du att det var?

Hen upprepade sin adress.

-       Dit åker vi inte utan polis svarade samhällets väktare.

-       Brinner det mycket?

Jo, det tyckte nog hen

-       OK, men jag är inte säker på att polisen vill åka dit heller, svarade de svagas beskyddare.

-        Men vad f-n skall jag göra då? Ringa armen?

 

Ja, jag ber om ursäkt för E:s svordom men så sa hen faktiskt. Man får väl skriva det på överraskningens konto.

 

Därefter släckte hen med betydande risk för eget liv och lem eldsvådan. Bränderna på angränsande balkonger slocknade lyckligtvis av sig själva.

 

Så snart det gavs en chans lämnade E. sin bostad. Den hade då sedan länge förvandlats till en slags husarrest och hen hade flyttat alla värdeföremål till sina kamrater.

 En handgranat mot humanismen

Men såvitt jag vet så bor de andra kvar i huset. Och jag kan bara anta att de känner sig minst lika störda och osäkra som hen. Speciellt nu när brända bilar har börjar varvas med handgranater i de ”no go” områden som vuxit upp runt i Sverige. Handgranater! Enligt polisens egna siffor har vi dag 55 sådana områden där samhället har förlorat kontrollen.

Jag brukar tänka på E:s upplevelser ibland nu när hen nu åkte tillbaka till Norrland, där brandkåren fortfarande rycker ut. Genom E:s berättelse fick jag under en tid en daglig inblick i livet bara ett stenkast ifrån där jag själv bor.

En berättelse om ett helt annat liv, i en helt annan värld. I Sverige 2015.

Det som förvånar mig allra mest är att inte debatt- och ledarsidor domineras av detta faktum. Måste Södermalm i huvudstaden bli en no go on innan journalistkåren vaknar?

Istället har intresset denna märkliga sommar riktats mot vem som lyfter stjärten eller ej. I år kom rötmånaden tidigt. Som ofta har Hanne Kjöhler rett ut begreppen.

För det är som Lotta Gröning skrev i Expressen, vi har fått en maffia i Sverige. En organiserad brottslighet som är så starkt att svensk polis retirerat. Och som inte finns på agendan.

- Den organiserade brottsligheten är ingenting som de politiska partierna diskuterar särskilt ofta. Den har blivit en tabufråga, skriver Lotta Gröning.

De pengar som polisen fått har förmodligen gått åt till administration och omorganisation.

 Och någon armé har vi inte kvar.

 Förmodligen är alla skribenter livrädda för att bli stämplade som ”rasister eller än värre ”Sverigedemokrater”.

Men detta är en fråga om kriminalitet och om samhällets ensamrätt att utöva våld! Och om medborgarnas trygghet, speciellt i den femtiofem no go områdena!

Och jag blir riktigt förbannad när ambulanspersonal, brandkår och polis blir attackerad när de gör sitt jobb. I dagens SvD säger henrik Johansson, ordförande i Alarm Ambulansförbundet:

– Jag är djupt bekymrad över den utveckling jag ser och hur illa kollegor och schysta medmänniskor far av olika gängstrukturer. Det är riktigt otäckt. Det har utvecklats samhällen i samhället där motsatsen till humanismens värden tycks råda.

– Det är också skrämmande att se att man inte verkar vilja ta i det här i den politiska debatten. Det är som att det här problemet inte fanns, eller som att man försöker få det till att det inte är så märkvärdigt.

Och som Vidar Andersson påpekat så är merparten av bovarna är födda och uppvuxna här i Sverige.

 I vilket fall, den svenska maffian måste stoppas här och nu. Det har gått alldeles för längt!

Vi måste vinna civilsamhället inom Sveriges gränser åter!

Bygg ett Konstskapens hus

Långa köer till vetenskapen! Denna regnsura julidag mitt i semestern köade nästan 6 000 besökare för att komma in till ”Nordens största science center”. Men Universeum i Göteborg är stort och alla kom in.

Där inne väntar allt ifrån en vandring från fjäll till hav, till tropisk regnskog och en rad roliga experiment. Universeum har en unik kombination av spännande upplevelser, alla ifrån naturvetenskapens värld. På sju våningsplan och med just nu tio olika utställningar. Här finns allt ifrån hajar till hästsimulatorer!

 För icke naturvetare kan jag berätta att vetenskapscentrumet bara ligger ett ögonkast ifrån Göteborgsmässan där ni snart skall tillbringa Bokmässan. Om man har rum med rätt utsikt så kan man till och med se det tvärs över Korsvägen.Så kallas mycket träffande det livsfarliga trafikkaos som skiljer Gothic Towers från Liseberg och Universeum. Prova gärna att korsa minfältet och gå rakt fram till vetenskapsupplevelsen nu i höst!

Jag lovar att ni kommer att bli positivt överraskade!

Lite längre bort finns för övrigt det omstridda Världskulturmuseet.

Bråk blev det när etnografiska, ett av Stockholms 90-tal museer, skulle flyttas till just Sveriges andra stad. Av regionalpolitiska skäl. Som ni förstår är detta länge sedan.

Idag pågår en utställning om mönster som inte verkar vara en publikmagnet. verkar Parkeringsplatsen gapar tom och här ringlar inga glada strömmar av besökare.

 

Men tillbaka till det livliga Universum som  byggdes 2000 och har utvecklats mycket sedan dess. Nu finns det förvisso en rad andra science centrum runt om i landet, till och med min lilla hemstad Borås ståtar med ett sådant. Men  det märkliga är att Uppsala inte har ett. Fortfarande inte.

Uppsala, Sveriges fjärde stad med sina gamla akademiska traditioner och sina två universitet? Varför finns här inget aktivitetscentrum där såväl unga som äldre kan få inspiration kring naturen och vetenskaperna om den?

Ja, varför?

När det planeras storslagna arenor i snart sagt varje kommun? Och när det, till slut, byggdes ett Konserthus?

Är det månne för att vetenskapen, och speciellt då naturvetenskapen, inte hör hemma i KULTUR begreppet?

Ungefär som när skolsystemet länge bara erbjöd speciallinjer för de som var begåvade inom sport och musik?

Men kultur är liktydigt med att odla så SLU borde väl ända få vara med?

Om nu inte den forskning som bedrivs på Skandinaviens äldsta universitet inte duger?

 Skämt åsido, det hög tid att börja planera för något helt nytt i Uppsala. Ett hus där människans försök att utforska si omvärld både genom konsten och vetenskapen kan samverka ett” Konstskapens hus”?

Att viska i stormen

Vädret. Alla pratar om det men ingen gör något åt det sa Mark Twain. Ett neutralt och bra samtalsämne att välja när man möter en okänd. Kan tyckas. Men inte alltid. Häromdagen råkade jag konstatera att det var " bra med regn" eftersom det började bli torrt. Antar att det var den gamle agrononem som tittadde fram. Uttalandet emottogs inte med entusiasm.

-Usch, säg inte så, sa damen med eftertryck.

Som om nu jag skulle kunna göra något åt lågtryckens dans över oss.

Just befinner vi oss i en "nederbördsrik period". Förr benämde man en av dessa veckor efter de namnsdagar som firas då, men jag antar att det är passe?

I vart fall så regnar det idag när Johanna bör uppvaktas.

Intresset för vädret är fömodligen aldrig så stort som nu under julisemestern. För, jo, jag tycker det verkar som svenskarna fortsatt tar sin ledighet under juli, vilket alltså är en ostadig tid, rent vädermässigt. Då upptäcker också gemene man att prognoserna, trots alla datorer och väderappar, är rätt osäkra.

Detta är ett faktum som landets bönder länge varit allt för bekanta med. Att vara så beroende av oberäkningla makter kan vara mycket frustrerande. Dock inte lika frusterarande som att vara beroende av jordbrukspolitiken. Idag är Sverige självförsörjande när det gäller marijuana, men inte på så mycket annat.

Jag brukar tjata om att lantbruk är en näring som bedrivs utomhus, men få förstår nog den fulla innebörden av det. Möjligen är det en insikt som delas av allt flera inom turistnäringen - och överraskande nog av handeln. För när det regnar då flyr vi till affärerna.

Nå, hittills har vädrets makter varit nådiga mot de svenska odlarna detta nådens år 2015. Något att glädjas över mitt ibland allt lidande och elände runt om oss. Globalt finns det också tillräckligt med mat åt alla. OM inte krig och konflikter trasade sönder möjligheterna att distribuera livsmedeln. Enligt en FN rapport har tillståndet i världen faktiskt blivit lite bättre de senaste åren. Lite bättre.

Vad sedan klimatförändringarna betyder är en annan fråga.

Att försöka analysera den utvecklingen är en övermäktig uppgift för en avslappnad bloggare. Precis som att blogga är viska i en  storm.

Listiga vingar

Tornseglare blir inte Sveriges nya nationalfågel. Synd, men knappast överraskande. Tornseglaren är helt enkelt för mycket för det svenska kynnet.

För även om Sverige inte alls är landet lagom, tvärtom, så rådet den skandinaviska Jantelagen stenhårt här.” Du skall inte tro att du är något.”

 

Om du någonsin sett några Tornseglare dra fram skrikande i en svindlande flyguppvisning så förstår du vad jag menar.

Detta är oblyg elegans och halsbrytande skryt.

Och varje år blir jag lika förtjust.

Och varje år begrundar jag det faktum att dessa konstflygare aldrig provat vingarna innan de för första gången kastar sig ut från boet. Då får jag lite svårt att tro på idén att allt beteende är inlärt. I alla fall inom fåglarnas värld.

Att även de sedan nog får träna, öva och pröva innan de får till det är en annan sak. Det är förmodligen precis de gör runt huvudet på mig just nu.

 

När det gäller omröstningen om Nationalfågeln så pågår den fortfarande. Tio kandidater finns kvar nu i finalomgången. Passa på att rösta här.

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter: