Jag möter ofta föräldrar och ungdomar med invandrarbakgrund som nästan dagligen handskas med dilemmat att vara dubbelkulturella. Att medvetet eller omedvetet ta hänsyn till två olika kulturer och att uppfostra och bli uppfostrade på vitt skilda – ibland motsägelsefulla – sätt skapar förr eller senare konflikter för den enskilde och för dennes omgivning.

Att kunna skapa balans mellan samhällets krav på snabb integration samt familjen och släktens förväntningar på att värna om gamla traditioner och värderingar, kräver sin man eller kvinna! När man uppfattas som en duktig välintegrerad immigrant här, vilken lyckats uppfostra trygga, självständiga individualister till barn – enligt svenska normer – kan man upplevas som en svag och lättföränderlig person som gett upp fosterlandets traditioner och värderingar och som uppfostrat egoistiska barn som inte i alla lägen prioriterar släkten eller hyser respekt för hemlandets kultur eller sätt att behandla mor- och farföräldrarna på. Alltså vördnadsfullt och med återkommande påhälsningar – oavsett livs- eller karriärssituation. Respekten för de äldre är orubblig och föräldrar samt mor-och farföräldrar kommer alltid i första hand. På gott och ont.

För att bli den svensk som man förväntas vara och för att låta sina barn känna sig likvärdiga med sina svenska vänner, behöver man ganska ofta på bekostnad av sin egen trevnad och sitt gamla jag skaffa sig ett nytt jag. Det är många invandrarföräldrars erfarenhet att de har behövt offra extra mycket av sin egen identitet för att barnen inte ska känna sig annorlunda i förhållande till sina svenska vänner. När föräldrarna har kommit upp i åren fortsätter förstås barnen att vara självständiga och leva sina egna liv och inte som i föräldrarnas hemland sätta dem på en piedestal.

Barn till första generationens invandrare känner ofta pressen att bete sig på ett sätt utanför hemmet och i kontakter med svenskar och på något annat sätt hemma och framför allt när de umgås med släkten. Det är lättare för föräldrarna att spela spelet eftersom de är uppvuxna med seder och bruk från fosterlandet och därmed har många referenser att tillgå. Svårare blir det dock för deras barn som inte har samma verktyg att ta till. Det är som att kräva av svenska ”infödingar” att under en och samma dag spela två olika roller – där den ena rollen är helt främmande för dem.

Ganska många av andra generationens invandrare har inte ens besökt föräldrarnas hemländer, en del har gjort det när de varit små och en del reser då och då dit på semester som gäster. Dessa ungdomar ser ut som sin släkt och de lyckas kanske tala deras språk, men de känner inte någon större samhörighet med landets kultur och med släktens värderingar. De kan sällan de kulturella koderna. De är svenskar även om de inte ser ut som etniska svenskar. Men de förväntas ändå att 1) behärska den kultur som föräldrarna är uppvuxna med och 2) uppföra sig som om de var uppvuxna i den kulturen. Samtidigt finns motsvarande förväntningar på dem från det svenska samhället.

Det låter fint att säga: ”Man bör plocka russinen ur kakan från olika kulturer”. Det har även jag själv hävdat genom åren och det är något som jag trott på och fortfarande tror på. Men gudarna ska veta att det inte är smärtfritt för vare sig första eller andra generationens invandrare att plocka ut ”det bästa”. Det bästa för vem?!

Jag är inte alltid stolt över mig själv när jag föreläser för mitt enda barn, född och uppvuxen i Sverige samt yrkesverksam och bosatt i Stockholm, om vilken särställning mammor har i Iran, att barnen minsann minst en gång om dagen ringer till dem och besöker dem minst en gång i veckan. Men jag antar att det är mammornas plikt att vara krävande – vare sig de är invandrare eller inte!

företagare och debattör