USA och Nato har sedan annekteringen av Krim verkat för att isolera och inringa Ryssland ekonomiskt, politiskt och militärt (containment). Inom regeringen tycks försvarsminister Peter Hultqvist vara den främsta förespråkaren för att Sverige också skall medverka.

Staterna i Sydostasien befinner sig under samma tryck från USA att delta i inringningen av Kina. Här har dock på senare tid oppositionen växt mot att tvingas in på ena sidan i en stormaktskonflikt.

Singapores premiärminister Lee Hsien Loong var huvudtalare vid de sydostasiatska staternas möte om försvarspolitik, IISS Shangri-La Dialogue, 31 maj–2 juni 2019.

Han hävdade att trots att man värdesätter USA:s närvaro måsteamerikanarna erkänna att Kina har legitima intressen i regionen.

Talet väckte våldsamma reaktioner hos de närvarande amerikanska deltagarna som varnande framhöll att de asiatiska staterna måste välja sida.

Lee Hsien Loong menade inte att ge Kina fritt fram. Till exempel framhöll han att dispyterna mellan Kina och andra länder om områden i Sydkinesiska sjön måste lösas på fredlig väg genom diplomati och förhandlingar.

Han avvisade den amerikanska hållningen att peka ut Kina som en motståndare som måste inringas och hållas tillbaka (containment).

För de mindre staterna i regionen var inte alternativet att delta i ett kallt krig på den ena sidan mot den andra sidan. ASEAN-länderna hade en viktig fördel i kraft av sin höga levnadsstandard och en befolkning som utgjorde en viktig marknad för både USA och Kina och därmed skulle kunna verka mot att dras med i en stormaktskonflikt. Avspänning och ökad handel mellan alla stater är till fördel för alla, var hans budskap.

Man kan dra paralleller med situationen i norra Europa. USA pekar här ut Ryssland som sin huvudmotståndare och kräver direkt eller indirekt att de nordiska länderna ställer upp mot Ryssland. Båda stormakterna har gått in i en ny rustningsspiral där även satsning på nya kärnvapen ingår. Offensiva militärövningar på båda sidor ökar spänningen och risken för militär konfrontation.Ryssland skall inringas och isoleras genom containment-politik. De nordiska länderna förhåller sig på olika sätt till den utvecklingen.

Danmark har sedan länge valt att mer eller mindre oförbehållsamt ställa upp på USA:s sida, främst vid internationella militära interventioner. Norge har liksom Sverige rustat ned sitt försvar under flera år, och som en följd därav har norska regeringen lämnat nästan fritt fram för USA att bygga upp militär närvaro i Nord-Norge, en utveckling som dock mött motstånd från flera läger i Norge där man ser med oro på att landet kan komma att dras in i en stormaktskonflikt.

Finland har behållit sitt territorialförsvar baserat på allmän värnplikt. De finska ledarna menar att landets alliansfrihet och starka nationella försvar bidrar till att minska spänningarna och avhåller stormakterna från att söka utnyttja landets territorium vid en militär konflikt eller krig.

Finland ställer upp på EUs sanktioner mot Ryssland efter annekteringen av Krim men har också varit mån om att bibehålla normala mellanstatliga förbindelser med sin granne i öster och fortsatt med kontakter mellan statsledningarna. Den linjen var också Sveriges under större delen av efterkrigstiden till dess vi under 1990-talet började avveckla det starka nationella försvaret. Vi befinner oss nu i en liknande situation som Norge även om vi är alliansfria. Det slutliga vägvalet är inte gjort ännu. Det alltmer ökade försvarssamarbetet med Finland och stärkandet av det egna nationella försvaret pekar mot att vi kan återgå till ett läge där ett alliansfritt Sverige med ett territorialförsvar blir en stabiliserande och fredsfrämjande kraft i vår region. Å andra sidan har de senaste 20 årens närmande till USA och Nato med gemensamma övningar, militärt samarbete och förberedelser att ta emot främmande styrkor på svensk mark fört oss längre bort från den traditionella alliansfria linjen.

Både inom regeringen och oppositionen finns krafter som öppet förespråkar containment-politik gentemot Ryssland. ASEAN-länderna kan ställa sin ekonomiska styrka och befolkningarnas konsumentmakt mot försök från USA och Kina att dra in dem i ett nytt kallt krig.I Norden har vi inte den fördelen, men vi har våra territorier som – om de försvaras av starka nationella försvar – kan minska spänningarna och avhålla våra länder från att bli tummelplatser för stormakterna.

Statsminister Stefan Löfven angav för ett par år sedan just detta som ett viktigt skäl för den svenska alliansfriheten. Det förtjänar att upprepas igen av regeringen, även om man då riskerar påhopp från Nato-ivrarna för att man är eftergiven mot Ryssland.

Lars-Gunnar Liljestrand

medlem, FiB-juristerna