Många missförstånd om nya VA-taxan

Den nya konstruktionen av VA-taxan har en rättvisare fördelning av kostnaderna än den gamla, skriver Rafael Waters.

Det är inte produktionen av vatten som är dyr utan driften och underhållet av infrastrukturen, skriver Rafael Waters.

Det är inte produktionen av vatten som är dyr utan driften och underhållet av infrastrukturen, skriver Rafael Waters.

Foto: Vidar Ruud/TT

Debatt2020-03-18 02:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den 1 april införs den nya VA-taxan. Beslutet togs i höstas av kommunfullmäktige och sedan dess har det skrivits ett flertal insändare och debattartiklar som protesterat mot förändringen, senast den 2 mars. Reaktionerna är förståeliga men innehåller en rad återkommande missförstånd. Jag har samlat de vanligaste här och hoppas kunna räta ut dessa frågetecken.

Två saker har hänt – en förändring av taxekonstruktionen för första gången på många decennier och en generell höjning av taxan för alla med 12 procent. Det är konstruktionsförändringen som gett de största effekterna för en del VA-kunder och som kritiken kommer av.

Med den gamla konstruktionen baserades VA-avgiften i princip bara av hur mycket dricksvatten du använde. Det stämmer dåligt med verkligheten eftersom det inte är produktionen av vatten som är dyr utan driften och underhållet av infrastrukturen i form av tiotusentals kilometer ledningar, pumpar, brunnar, vattenverk, vattentorn, reningsverk och dagvattenanläggningar. Det är alltså de fasta kostnaderna som dominerar över de rörliga – och för att ha en ekonomi där vi kan planera långsiktigt har vi ändrat så att VA-avgiften till 50 procent är fast och till 50 procent rörlig.

Den nya konstruktionen har en rättvisare fördelning av kostnaderna för VA-tjänsterna jämfört med den gamla. Tidigare var de som använde väldigt lite vatten inte med och finansierade driften och underhållet av till exempel våra 183 mil dricksvatten-, dagvatten- och avloppsledningar. Nu har vi gjort ett första försök att rätta till detta och de som tidigare varit subventionerade känner sig nu i vissa fall orättvist behandlade. Vi kommer att utvärdera detta under året och genomföra de ändringar som är motiverade med utgångspunkten att alla måste vara med att bidra till något alla får vara med och ta del av.

Det vanligaste argumentet mot den nya VA-taxan är att en lägre rörlig taxa, det vill säga billigare literpris på vattnet, ger ett minskat incitament att spara på vattnet. Om det vore sant borde Uppsala, efter många decennier med en för Sverige unikt hög rörlig andel, vara mer sparsamma med vattnet än resten av landet – men vi ser ingen sådan effekt. Anledningen att priset inte fungerar som incitament är att vatten är för billigt. I Uppsala betalar vi bara omkring 5 öre per liter.

Eftersom priset inte räcker som incitament behöver vi ett nytt arbetssätt för att lyckas med den viktiga målsättningen att hushålla med vattenresursen, och det är ett av de viktigaste skälen till den nya taxekonstruktionen. Med den gamla modellen låg ansvaret på 230 000 Uppsalabors axlar, och det ledde till en vattenförbrukning på 140 liter per person och dygn – lika som riksgenomsnittet. Den nya modellen tillåter långsiktig planering och en stabilare ekonomi, vilket gör att Uppsala Vatten nu kan ta ett större samlat ansvar för vattenhushållning i kommunen. Som bevis på detta har styrelsen nyligen beslutat om ett mål på 100 liter per person och dygn.

Ett annat vanligt förslag är att vi istället för den nya konstruktionen borde öka priset på vattnet kraftigt för att få till en bättre resurshushållning. Men det är olagligt. Våra intäkter måste balansera våra kostnader. Varken Uppsala Vatten eller Uppsala kommun får enligt lag göra vinst på VA-verksamheten.

I Uppsala Vattens styrelse sitter alla riksdagens partier representerade och beslutet om den nya taxan togs med 100 procent enighet. Priset för vatten i Uppsala kommer även i fortsättningen att ligga under median- och medelkostnad i Sverige.

Samtidigt går det inte att blunda för att fler generella höjningar kommer att behövas framöver. Fram till 1970-talet gjordes stora statliga investeringar i VA i stora delar av Sverige. Denna infrastruktur är nu 50 år gammal och behöver underhåll. Detta, tillsammans med ökad beredskap och redundans samt ökad risk för torka och översvämningar i klimatförändringarnas spår, är utmaningar som alla kommuner i Sverige står inför.

Vi kommer att göra det som krävs för att säkerställa tillgången till vårt viktigaste livsmedel och en pålitlig VA-infrastruktur. Även om vi har ett krävande decennium framför oss kommer vi ha goda förutsättningar att bidra till hållbarhet och ett gott Uppsalaliv.