Ledare I veckan har huvudförhandlingen i misshandelsmålet mot rapartisten Rakim Athelaston Mayers, mer känd som “ASAP Rocky”, satt igång. I sommarens nyhetstorka har fallet kommit att dominera nyhetsflödet. Och allt i från fans, opinionsbildare, ambassadörer, kändisar, amerikanska presidenter till före detta statsministrar har haft sina synpunkter och värderingar om rättsfallet.

Stefan Löfven har markerat att svensk lag gäller och att svenskt rättsväsende är skilt från politiken. Gott så. Men hur påverkas egentligen en domstolsprocess av att ständigt förekomma på tidningars framsidor, och som så otroligt många och mäktiga personer försöker lägga sig i? Att blint tro på rättens förmåga att förbise att ett rättsfall är medialt uppmärksammat missar det enkla faktum att även domare är människor – som likt oss andra också påverkas av sin omgivning. Och som likt oss andra också konsumerar media.

Ett antal större studier har gjorts på ämnet, främst kring hur amerikanska juryrättegångar påverkas när de präglas av stark mediebevakning. I ett arbete publicerat i tidskriften Psychology, Public policy and Law från förra sommaren behandlar forskarna Bakhshey och Haney rättegångar där den tilltalade stått åtalad för mord och där mediebevakningen har varit extraordinärt stor. Slutsatsen var tydlig. När den tilltalade hade blivit exponerad för negativ publicitet innan rättegången ökade sannolikheten drastiskt att det skulle bli en fällande dom, och dessutom ökade sannolikheten att gärningsmannen skulle dömas till döden.

Nu är det förvisso skillnad mellan amerikanskt och svenskt rättsväsende på flera punkter. Men överlappningar och likheter finns. Inte minst genom lekmannasystemet med jury, som i Sverige tar sig uttryck genom politiskt tillsatta nämndemän.

Att ett slags allmänhetens representation finns i de svenska rättssalarna kan tänkas göra tillämpningen av lagen mindre fyrkantig, och fyller på så sätt en funktion. Men samtidigt är det lätt att misstänka att många nämndemän kommer till rättegångar med sina uppfattningar om domslutet klara på förhand, i mediala rättsfall. Så kan självklart vara fallet även för juristdomaren, men denna har i regel mer erfarenhet, och har att förhålla sig till juridisk kunskap snarare än magkänsla.

Finns det då någon lösning? Framförallt handlar det om ett pressetiskt ansvar i att rapportera objektivt och sakligt om rättsfall, samt att inte försöka blåsa upp dem till att bli spektakel och underhållning. Politiskt måste nämndemannasystemet utvärderas. Uppfyller detta sitt syfte? Hur ofta kommer nämndemän till rättsfall med förutfattade meningar om den tilltalades eventuella skuld? Är den icke representativa åldersfördelningen bland nämndemännen ett problem? Rättssäkerheten – även i mediala rättsfall – kräver svar.