Tiden för reaktioner på Skolverkets förslag på kursplaner för grundskolan har gått ut. Vi skrev inget remissvar. Vi menar att det är meningslöst att delta i det spel som en sådan remiss är. Förstå oss rätt. Vi tycker att allmänheten ska ha insyn i vad som ska undervisas (och när) och att hela samhället ska bjudas in till samtal om det. Vi tycker också att upprördheten över antikens behandling var motiverad. Men en kursplan är så mycket mer än bara vad som ska undervisas, och problemen med den nuvarande är så djupgående att det inte kan åtgärdas med den typ av förändringar i den ytliga fernissan, som Skolverkets förslag innebär.
Små förändringar här och där förändrar inte bygget när själva grunden är sned och dessutom vilar på lösan sand.
Vi som skriver detta har till skillnad från Skolverket aldrig tvivlat på lärarens eller läromedlens betydelse för elevers lärande. Vi har aldrig vacklat när det gäller ämneskunskapernas och undervisningens betydelse för eleverna i skolan. Vi är glada över att detta också tycks vara fallet inom Skolverket. Det är bra att man vill ändra i kursplanerna och ge dem ett starkare fokus på faktakunskaper.
Men om vi menar allvar med det måste vi göra upp med den demonisering av läraren som kunskapsförmedlare som funnits i Sverige, och som bland annat kom till uttryck i läroplanen.
Den läroplan som kom 1994 (antagen av en borgerlig regering) förändrade synen på lärande i den svenska skolan på ett mycket olyckligt sätt. År 2003 beskrev Skolverket det centrala budskapet som att ”kunskap inte går att förmedla, från den som undervisar till den som lär”. Lärare skulle inte undervisa, de skulle bli handledare som stod bredvid eleverna som skulle ”lära sig lära”. I dag vet vi att sådana färdigheter inte kan kopplas bort från grundläggande ämneskunskaper.
Den nyinvalde ledamoten i Svenska akademin, filosofiprofessor Åsa Wikforss, som tillhör de främsta kritikerna av den här läroplanens kunskapssyn, fick själv på sin lärarutbildning höra att hon troligen skulle bli en dålig lärare eftersom hon hade så djupa ämneskunskaper.
År 2011 var detta fortfarande aktuellt för Skolverket, som då medvetet valde att behålla den gamla läroplanens syn på kunskap. De kursplaner vi har och de betygskriterier som finns i dag bygger på det som Åsa Wikforss så träffande har kallat ”gammal pedagogik och dålig filosofi”. Detta ledde också till att vi fick de oerhört svårtolkade kunskapskrav som lärare i Sverige har brottats med i många år.
Det ledde också till häpnadsväckande saker som att det inte någonstans i lågstadiets kursplaner står att elever skall lära sig fakta. Det är inom denna läroplans skugga Skolverket nu är inne och petar.
Problemet är att allt fortfarande vilar på den syn på kunskap som manifesterades i 1994 års läroplan. I ett av förarbetena till den anges att ”kunskap är en mänsklig konstruktion för att göra världen hanterbar och begriplig. Kunskap är på det viset inte sann eller osann utan något som kan argumenteras och prövas. Kunskap är diskuterbar.” Detta synsätt samt en kvalificerad misshandel av en etablerad struktur för kunskap ("Blooms taxonomi") är orsaken till att det i nu gällande kursplaner vimlar av termer såsom ”diskutera, ta ställning till, argumentera för”, även på lägsta betygsnivå.
Om man inte gör upp med detta på djupet blir arbetet med kursplaner och betygskriterier bara en skönmålning på ytan som riskerar att leda till ett dysfunktionellt lapptäcke. Varje remissrunda blir en meningslös uppvisning i kvasidemokrati där man ombeds tycka till om något som är fel i grunden.
I den läroplan som föregick Lgr80 angavs att eleverna skulle "behärska grundläggande begrepp" och "få insikt i centrala begrepp och sammanhang", tillägna sig "grundläggande färdigheter av avgörande betydelse" samt få "insikter" inom en mängd områden. I Lg80 har också läromedel en tydlig ställning: ”Tryckt material, som täcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment, måste spela en viktig roll, bland annat för att ge fasthet och sammanhang i studierna.” I den nuvarande läroplanen nämns ordet läromedel bara en enda gång, helt utan sammanhang.
Synen på lärare i dagens läroplan har skadat läraryrket. Att vara handledare och coacher har inte lockat.
Det är dags för en läroplan som har sin grund i modern psykologisk och kognitiv forskning om barns lärande och utveckling.
Sådan forskning visar på dels betydelsen av den undervisande, ledande läraren men också dels också av ämneskunskaper för utveckling av djupare tänkande, analysförmåga och kreativitet. Och en läroplan som tydligt pekar på betydelsen av att man både som lärare och elev har tillgång till såväl digitala och som tryckta läromedel och lärarhandledningar till stöd för undervisning och lärande. Detta togs bort ut skolans styrdokument på grund av samma kunskapssyn som vi här beskrivit och som innebär att allt lärande skulle utgå från elevens egna sökande. Det ansågs negativt med en gemensam kunskapskälla för eleverna att samlas runt.
Regeringen måste enligt vår mening ge en utredning i uppdrag att revidera läroplanen från grunden i de delar som handlar om kunskaper och arbetssätt.
De krav på kunskaper och färdigheter som dagens demokratiska samhälle kräver ska beskrivas och kunskapsrelativism måste motverkas. För det arbetet måste utredarna ha kompetens inom psykologi, kognitionsforskning och inte bara läroplansteori. Rätten till läromedel bör återföras i skolförordningarna så att inte skolledningar och huvudmän kan ta ifrån lärare deras makt att försäkra elevers rätt till sådana. Vi vet att i dag ser det extremt olika ut. På vissa skolor får lärare köpa in läromedel till sina elever, på andra inte.
Läromedel är en grundläggande del av undervisningens infrastruktur och borde inte prioriteras bort i ett rikt västland som Sverige.
Att så är fallet beror på svag styrning från statens sida.