– Här får du en riktig terroristmugg, säger Svante Lidén med ett skratt när vi träffas hemma hos honom då han räcker fram en kopp med Hizbollahs logo på.

Den är ett av alla de minnen han samlat under sitt långa yrkesverksamma liv som journalist. Ja, inte bara yrkesverksamma, han föddes i stort sett bokstavligen till journalist. Båda hans föräldrar var journalister på Nya Norrland och det blev tidigt att hänga med på redaktionen där.

– Det var liksom aldrig frågan om att ta en annan bana.

Efter en lång anställning på Aftonbladet slutade han på sekunden när han blev 67, klockan 15.10 den 25 juni i år. Men liksom hans bana på något vis startade i moderlivet fortsätter han nu också, med ett frilanskontrakt hos forna arbetsgivaren.

– Jag fick ju en så fin bläckpenna som avskedsgåva så den måste ju användas. Första gången jag skulle använda den satt jag i halvmörker och blev så inspirerad att jag skrev sju texter i stället för den enda jag skulle göra.

Så vi lär kunna läsa denne smått legendariske journalist ett tag till. Hans journalistiska bana var lite krokig på vägen men ser ut som ett drömscenario för den årgångens skribenter: efter avslutad skolgång (lite småkrokig den också på vägen till Journalisthögskolan) blev det sophämtningen i Söderhamn, skogsarbete i Ångermanland och fiskeriarbete på Island, Hälsinge-Kuriren, Vi, Lektyr, Expressen.

– Första tidningsjobbet var som redigerare, nog en av de sämsta som varit där, skrattar han.

Det var på Aftonbladet han kom att uträtta sitt värv under större delen av tiden.

– Det var en rolig arbetsplats, inte minst för att man fick göra så olika saker. Jag har jobbat på alla avdelningar utom ledarsidan, ena gången kunde man åka på någon stor katastrof utrikes och nästa gång var det en artist eller kändis som skulle intervjuas. Jag har fått chansen att träffa personer som Nelson Mandela och nu aktuella månfararen Buzz Aldri, säger Svante Lidén.

Han visar på en affisch på väggen över månen, signerad av just Buzz Aldrin. Där finns också en del vackra sniderier som hans pappa har gjort.

– Han var riktigt händig han, tyvärr är jag själv en nolla på teknik, säger han.

Svante Lidén är en duktig berättare och det är fascinerande att höra om ett av de många reportage han har gjort under åren, runt en 6 000 stycken tror han själv, en diger lista. Han talar imponerad om proffsigheten hos en artist som Lill-Babs och smärtan och sorgen om att träffa en fyraåring i Jemen med ben bortsprängda av en trampmina.

Vi pratar en hel del om hur medielandskapet har förändrats under de år han har varit verksam. Han skräms av att det blivit så lågt i tak och att man slår ”rättfärdigheten” i huvudet på varandra. Trots en vikande marknad för papperstidningen betonar han sin kärlek till den. Och ger följande råd till den som vill bli journalist i dag:

– Papperstidningen är vida överlägsen det digitala fortfarande, och viktigast av allt är att läsa en lokaltidning. Man måste också ha en kärlek till språket, våga ställa frågor – det finns inga dumma frågor, det är ofta där man får de bästa svaren. Man ska inte heller tro att man är något, man finns där för läsarna.

Till Uppsala kom han 1977 därför att Maria, hans skolkamrat från nian i Söderhamn, hamnat där. Och här bor han kvar.

För ett tiotal år sedan drabbades han av både TBE och borrelia och han känner av verkningarna ordentligt fortfarande, så fästingar tillhör inte favoriterna direkt. I dagarna är han aktuell som en av författarna i antologin ”TBE”.

– Till den som inte redan vaccinerat sig säger jag bara: gå, på studs!