En livslång kontakt bröts när vår mycket avhållne barn- och ungdomsvän, Tom Norman, i ungdomen kallad ”Tomten”, fick lämna det jordiska.

Toms uppväxt i Uppsala var hård. Fadern uppehöll ett strängt regemente inte bara på I8, där han var överste, utan även i hemmet. Toms medmänsklighet och faiblesse för bridge, där han senare kom att få stora framgångar, var säkerligen ett arv från den omtänksamma modern.

I tredje ring drabbades­ Tom av livshotande lunginflammation och en personlig kris, som ledde fram till att han till varje pris ville ägna sig åt läkar­yrket. Han satsade metodiskt och frenetiskt på att betygsmässigt komma i kapp för att uppnå detta mål. Men han var samtidigt en känslig yngling och när den legendariske biologiläraren Carl Cederblad visade en plansch, den mänskliga kroppen i genomskärning, svimmade Tom. Blödigheten botades med ett tufft beslut – ­sommarjobb på Akademiska sjukhuset, där han fick hjälpa till med svåra olycksfall.

Medicinstudierna i Uppsala inriktades på invärtes medicin. Han öppnade privat praktik i Eslöv, kombinerad med konsultuppdrag, bland annat för bolaget Felix. Söndagarna ägnades ofta åt ideellt arbete, deltagande i stödjande aktiviteter för alkoholister (Länkarna) och narkomaner (Narconon). Denegna konditionen uppe­hölls genom systematisk simträning, och han note­rade varje sträcka – ambitionen var att klara avståndet från Nord- till Sydpolen.Han nådde ända till Cape Town. Det lyckliga äktenskapet med Alice, kyrkoherden, tillförde en djupa­re, andlig dimension i Toms och barnens tillvaro.

Sammanhållningen i vår studentklass var utomordentligt god och Toms och Anders gemensamma studentskiva på Västgöta Nation, där Adam bidrog med gitarrspel, avrundade gymnasietiden. Skaran skingrades, men de flesta fortsatte att hålla kontakt, inte bara per telefon utan genom sammankomster vart femte år. Tom var en ivrig tillskyndare av dessa. Ända till slutet höll han noga reda på hur kamraterna hade det, inte minst de som av olika anledningar inte kunde dyka upp.

I en tid då läkarna ofta beskylls – med rätt eller orätt – att endast ägna sig åt tester och provsvar och inte ”hela människan”, gör det gott att tänka på Tom. Hans intresse omfattade verkligen patienternas hela livssituation, och samma sak gällde även vänkretsen, student­kamraterna, inte minst oss två som skrivit detta. Alla omfattades vi av hans stora empati.