Makarna är i Uppsala för att hälsa på barn och vänner och göra bankärenden; Anders har vikarierat som kyrkoherde i Svenska kyrkan i London det senaste halvåret.

– Det har på många sätt varit fantastiskt med en säsong i London, säger Kerstin som njuter ohejdat av tillvaron i den brittiska huvudstaden. Medan maken sköter om sina får strövar hon runt och upptäcker London på egen hand, och berättar entusiastiskt om stadsdelar med rötter i 1700-talet, omtumlande kontraster, smågator och gränder.

Och vad har du för förpliktelser som kyrkoherdefru?

Artikelbild

| Huvudsaken. Oberoende av varandra beställde Kerstin och Anders Alberius föräldrar ett huvud av barnen gjorda av konstnären Erik Jamte. De båda huvudena alltid funnits i deras respektive hem.

– Inga alls! utbrister hon med emfas och berättar sedan att makens kyrkoherdetid i en liten kyrka i Frankfurt ställde betydligt större krav på henne. Att bo i ett kyrkoherdeboställe i väletablerade stadsdelen Marylebone låter glamoröst, men faktum är att paret Alberius flyttade in i en omöblerad tjänstebostad.

– Den väntade på nya kyrkoherden, så vi lånade ihop grejer till vårt boende. Det känns som att leva studentliv igen, säger hon nostalgiskt och skrattar sedan avväpnande.

Kerstin föddes i Antwerpen, där hennes pappa var sjömanspräst. Där tjänstgjorde också Anders pappa.

– Det var strax efter kriget, och många svenska konstnärer tog sig ner till Europa. Oberoende av varandra beställde mina föräldrar ett huvud av mig och Anders föräldrar ett av honom, gjorda av konstnären Erik Jamte. De båda huvudena alltid funnits i deras respektive hem.

– I samband med olika arvsskiften förenades våra huvuden så småningom.

Efter skolgång i Karlskrona utbildade hon sig till civilekonom.

– Jag visste inte vad jag ville bli, och det handlade om att försörja sig. När jag var färdig var jag gift och hade nästan barn, säger Kerstin och berättar att hon tillhör 68-generationen, den med ett ”förändra världen-perspektiv”.

– Därför kunde jag inte tänka mig att min livsuppgift skulle vara att jobba som produktplanerare för pepparkakor och tandkräm, säger hon bestämt. Efter en sejour på skatteväsendet (”det var inte roligt det heller”), flyttade hon med familjen till Öland och blev av en slump anställd vid landstinget i Kalmar.

– Jag uppskattade att det fanns både verksamhet, ekonomi och sjukvård. Det kändes meningsfullt, särskilt som verksamheten växte så det knakade, säger Kerstin som efter 20 år slutade som förvaltningschef för länets primärvård.

1995 var maken generalsekreterare i Svenska bibelsällskapet och Kerstin blev primärvårdsdirektör i Uppsala – en utmanande tid i husläkarreformens efterdyningar.

– Men det var också en rolig tid. Inget landsting är det andra likt! säger hon och berättar om trevlig personal, ”politiker ur det gamla gardet”, och det goda samarbetet med sjukhusdirektörerna Gudmar Lundqvist och Göran Stiernstedt. Fast hon återkommer till husläkarreformen:

– Det var allt lite grymt när folk skulle välja husläkare – en sorts luciakandidatupplägg som innebar att chefer med få patientkontakter fick få röster. Det var en och annan läkare jag fick trösta de åren.

Hon tillträdde 2000 som sjukhusdirektör vid Stiftelsen Rödakorshemmet i Stockholm. Hon engagerade sig i samma veva i Vårdföretagarna och Almega AB, och var, karaktäristiskt nog, en av initiativtagarna till FAMNA, Riksföreningen för vård och omsorg utan vinstsyfte, bildad 2004. Innan pensioneringen tjänstgjorde hon som stabschef vid regionkansliet Västra Götalandsregionen.

Starkt präglade av Sydsverige hade paret Alberius först inte en tanke på att stanna i Uppsala som pensionärer.

– Hade någon sagt det för tio år sedan skulle jag sagt ”Halleda” som ungefär betyder ”Du är inte klok!”