Det är inte barnet som sitter hemma, det är barnet som är förhindrad att delta i undervisningen i skolan. Barnet vill av naturen komma till skolan och lära sig och att utvecklas. Men en del barn stöter på hinder som de inta kan hantera, ännu, och därför helt naturligt inte klarar att gå till skolan. Den enda som kan åtgärda dessa hinder är skolan och föräldrarna.
Jag förstår inte hur man kan säga hemmasittande barn, som om det fanns barn som medvetet stannade hemma från skolan. Vi borde säga skolor som inte klarar att få alla barn att komma. Vi måste komma bort från att fokusera på att det är barnet som är problemet. Barnet har inga problem att komma till skolan om bra förutsättningar finns för honom. Det är inte barnet som ska behandlas utan skolan och i vissa fall föräldrarna.
Jag har då inte sett några ”lyckliga” hemmasittande barn. Vuxna i skolan bör tänka efter och uppträda respektfullt mot dessa barn. Att hamna i en diskussion med föräldrarna där skolan hävdar att ”det är lag på att delta i undervisningen” eller försöka få föräldrarna att tvinga barnet till skolan. Skolan som misslyckats hamnar i försvarsposition och skyller ifrån sig för att inte behöva rannsaka sig själv.
Jag hade en elev som oftast kom på mina lektioner och gjorde bra ifrån sig trots att han var ”hemmasittare”. Han kände sig respekterad och trygg med mig och förstod att hans utveckling var mitt mål i skolan. Jag tycker det är skrämmande hur man behandlar frågan om hemmasittande barn. Om ett barn har brutit benet så anpassar sig skolan och hjälper det barnet så de kan delta i undervisningen men när det gäller ”hemmasittare” finns inte den fulla viljan att lyckas.