"Anna" (2019) är den franske regissören och manusförfattaren Luc Bessons senaste svettiga actionrökare. Handlingen kretsar kring en extremt vacker rysk kvinna som, i sin strävan efter att undfly sin trassliga bakgrund, drillas till att bli världens farligaste lönnmördare av KGB. Låter det bekant? Det beror på att Luc Besson har överhopat filmlandskapet med ögonsköna och trasiga kvinnliga torpeder i snart 30 år.
Först ut var det "La Femme Nikita" (1990) om den unga, slående vackra, polisdödaren Nikita som tränas upp till mördare i statens tjänst. Tre år senare kom den amerikanska nyinspelningen. 2011 fick Zoe Saldana axla rollen som (ung och vacker) kvinna som bevittnar sina föräldrars mord och själv blir en hänsynslös yrkesmördare i "Colombiana". I "Lucy" (2014) får Scarlett Johanssons rollfigur ett kilo knark inopererat i magen mot sin vilja. När påsen i buken spricker och drogen börjar läcka ut i kroppen förvandlas hon till en — ja, ni fattar, en kallblodig bödel. I "Bandidas" överger han det vältrampade lönnmördarstråket och låter tjejerna bli bankrånare. Men det är mest en formalitet för, jodå, de ägnar sig åt sexiga avrättningar de också.
Men den mest kända, kreddiga och yngsta torpeden är såklart Mathilda i "Léon", nästan allas påstådda favoritfilm, som gjorde Natalie Portman till superstjärna. I filmen blir Mathildas familj slaktad av en korrupt polis och tolvåringen omhändertas av en den godhjärtade lönnmördaren Léon – som motvilligt tar sig an flickans utbildning till en liten hämndlysten mördarmaskin. Filmen är också ett obehagligt frosseri i olika magtröjor som Portman har på sig medan hon försöker förföra Léon. (För trots att filmens blick på Portman är ogenerat flåsig brasklappar manuset att det är barnet som jagar den äldre mannen som bara försöker värja sig.)
Nu när Besson är på tapeten igen med Anna diskuteras hans fixering på nytt och allt oftare har jag sett det krönas med ordet empowering. Det handlar, trots allt, om starka kvinnor som kan sopa mattan med ett dussintal hotfulla karlar i taget. Och visst, någonstans hade man kunnat låta sig underhållas av hans översexualiserade parad av kvaddade kvinnoöden – men i ljuset av hans privata meritlista blir det mest läbbigt.
De flesta kan nog hålla med om att regissörens opus hade varit mindre obehagligt om Besson inte delvis baserade Léon på sitt eget liv. Det menar iallafall Bessons före detta fru Maïwenn – som berättat att rollen som Mathilda skrevs med henne som förlaga. Hon träffade den 30-årige regissören när hon bara var 12. Maïwenn, som fick barn med regissören vid 16 års ålder, gör dessutom en kameoroll i filmen där hon får porträttera en tonårsprostituerad. Här bör tilläggas att exfrun själv är filmmakare och hennes mest prisade film handlar om en pedofiljagande polis som räddar sexuellt utnyttjade barn. Hmm.
Bessons frosseri i spruckna kvinnoöden hade varit ännu mindre obehaglig om inte Besson dessutom nyligen anklagats för att droga och våldta nio kvinnor under sin karriär. Något som inte alls har stoppat honom från att planera uppföljare till såväl Colombiana som Lucy. Så länge Besson är frisk och fri kommer vi nämligen få dras med undersköna, avtrubbade kvinnor på duken som avrättar folk på ett sexigt sätt.
