Signerad Karl Rydå För 18 år sedan skulle jag precis börja min tredje termin vid Uppsala universitet. Jag bodde i ett av höghusen på Sernanders väg och nationslivet var minst lika viktigt som studier. Bokstavligt talat halva mitt liv har passerat sedan dess. Jag har gift mig, fått två barn och nyligen landat i en villaförort.

Att tänka på det ger ett skrämmande perspektiv på Dawit Isaaks fångenskap i Eritrea. Under hela denna för mig långa och händelserika tid, halva mitt liv, har han suttit fängslad.

För snart 18 år sedan knackade den eritreanska säkerhetspolisen på dörren till Isaaks hem i huvudstaden Asmara. Efter att poliserna ätit frukost med honom fördes han enligt uppgift till det ökända Eiraeiro-fängelset norr om Asmara. Sedan dess har han suttit fängslad.

Den eritreanska regimen har aldrig brytt sig om att Isaak är en svensk medborgare, annat än som en resurs att utnyttja för att stärka sin ställning på den internationella scenen. Han betraktas som en förrädare, eftersom han var med och grundade Setit, Eritreas första oberoende tidning, som kritiserade maktmissbruk hos landets elit.

Isaaks öde uppmärksammas nu i boken Jakten på Dawit, skriven av Martin Schibbye, som ju själv satt fängslad över ett år i grannlandet Etiopien. Schibbye har rest till Eritrea, han har träffat kolleger till Dawit på tidningen Setit, vars oberoende journalistik fick Isaak fängslad, och han har träffat en man som suttit fängslad tillsammans med Isaak.

Schibbye är säker på två saker: Dawit Isaak lever och förutsättningar för hans frisläppande är bättre än på länge. Den eritreanska regimen ser på Isaak som en bricka i ett storpolitiskt spel. Och när nu gränstvisten med Etiopien är löst och FN har hävt sina sanktioner mot landet, skulle man alltså vara mer välvilligt inställd till att släppa honom.

Låt oss hoppas att Schibbye har rätt. Dawit Isaak är en svensk samvetssfånge. Han har inte fått reda på vad han anklagas för, han har förvägrats en rättegång och han har inte fått ta emot några besök. I snart 18 år har han hållits nästan totalt isolerad.

Schibbye tror inte på högljudda krav och avståndstaganden – själv frigavs ju han och hans kollega Johan Pehrsson efter diplomatiskt fotarbete. Kanske har han rätt. Eritrea är ett land som sticker ut, regimen är repressiv och nyckfull.

Men om Eritrea är i en klass för sig måste också åtgärderna för att få Dawit Isaak frigiven vara det. Tysta eller ej. Och om Schibbye har rätt finns kanske chansen att Isaak kommer att släppas fri. Vi måste utgå från att regeringen och utrikesdepartementet gör – och har gjort – sitt yttersta för att så också ska bli fallet.

18 år är en lång tid. Dawit Isaak borde aldrig ha fängslats. Han borde redan ha släppts och återförenats med sin familj.