Uppdrag Granskning har i en ny programserie “Sjukt stressad” låtit följa ett antal unga kvinnor som alla har gemensamt att de har drabbats av utmattningssyndrom. Frågan är angelägen. Sedan 2011 har antalet kvinnor i åldern 25 till 30 som sjukskriver sig för stress ökat med 370 procent.

SVT låter förklara att utvecklingen beror på skärmberoende, Jan Björklunds betygssystem, ökade kompetenskrav i arbetslivet, klimathotet, obetalt hemarbete, individualism och avsaknad av religion, bland annat. Strukturella förklaringsmodeller i all ära, bör en annan teori läggas fram: Människors obefintliga förmåga till individuellt ansvarstagande.

I Sverige är det att svära i kyrkan att utkräva individuellt ansvar. Dör folk i lungcancer är det självklart folkhälsopolitiken som inte var tillräckligt hårdför. Den som medveten om riskerna rökte ihjäl sig kan “skulden” självklart inte läggas på. Att folk drabbas av fetma likaså. Här är det kommersen som säljer på oss sötsaker och onyttigheter som ska beskyllas. Eller för den delen politiker som inte reglerat marknaden tillräckligt hårt.

Som om människor inte har en inneboende förmåga att fatta beslut själva. Och likaså: går jag in i väggen är det självklart samhällets fel, inte det faktum att jag efter eget bevåg tagit på mig en uppenbart ohållbar arbetsbelastning.

Faktiskt är det ju ingen som stressas av överlevnadsskäl. Det handlar om folk som överskattar sin prestationsförmåga.

Förstå mig rätt. Det är självklart så att många som går in i väggen har samhället att skylla, av ett eller annat skäl. Och självklart är det synd om människorna. Men det går som en röd tråd genom hela debatten om utbrändhet att vuxna människor själva inte bär ansvaret för den. Det är det offentliga som inte satsar tillräckligt. Vårdcentralen som är för otillgänglig. Eller en profession som bemöter dem som söker hjälp på fel sätt.

Det är en statsindividualismens bieffekt: Medan välfärdsstaten gör oss oberoende gör den oss också osjälvständiga. Den blir den självklara syndabocken för samhällets alla problem.

Men krasst nog finns det inte jättemycket pengar att lägga på satsningar på psykisk hälsa. Och det vittnar också regeringens symbolutspel i frågan häromveckan. En “vårdreform” ska utredas. Socialminister Lena Hallengren beskrev det som att människor med psykisk ohälsa ska hänvisas till primärvården i högre utsträckning, vilket för tydlighetens skull redan är den huvudsakliga instansen idag. Vad reformen faktiskt kommer bestå i framstår som oklart.

Politiker kan prata hur mycket de vill om den ökande psykiska ohälsan. Och det bör de, reformer behövs helt uppenbart. Men det är knappast i riksdagskammaren - eller för delen i regionfullmäktige - som problemet kommer att lösas.