Allt sedan Uppsala kommun inrättade natthärbärge och dagcenter för målgruppen under 2014 så har vi i KD följt frågan. Sedan Eva Moberg, mångårig föreståndare för just härbärget, invaldes i KF förra hösten, har både vår kunskap och vårt engagemang fördjupats. Vi anser att det varken är en värdig tillvaro eller ens en lösning att människor ska sitta och tigga på Uppsalas gator.

För ett par år sedan beslutade socialnämnden att dra in bidraget till dagcentret och skärpa reglerna för härbärget. Uppsala har nämligen en unik modell med samverkan mellan socialtjänst, polis och civilsamhälle och myndigheter i företrädesvis Rumänien. Detta samarbete har till exempel gjort att färre barn vistas i Uppsala istället för att gå i skola i hemlandet.

Ett av de viktigaste argumenten för en reglering, är att samhället därmed visar att vi inte tycker det är en värdig tillvaro att över tid tigga. Inför att vi förhoppningsvis får en nationell reglering har vi anfört sju argument. Tiggeriet förstärker utanförskapet, och leder till stigmatisering. Tiggarna låses till tiggarplatserna. I Rumänien och Bulgarien finns brist på arbetskraft, och även möjligheter till socialt stöd. Att föräldrar vistas månadsvis i Sverige innebär negativa konsekvenser för familjerna, och slutligen ser vi hur livet på gatan främjar människohandel och olaglig sysselsättning.

Vi hoppas nu att både Uppsala kommun och KD lyssnar lyssna på våra argument och erfarenheter från fältet. Låt oss tillsammans med polis, civilsamhälle och myndigheter på Balkan titta på hur vi bäst kan reglera tiggeriet och i stället ge hjälpen där den bäst behövs.

Svar direkt:

Ledarsidan instämmer med brevskrivarna om den utsatta situation som tiggarna befinner sig och att behovet av åtgärder är brett. Uppsala kommuns system med samverkan mellan socialtjänst, polis, civilsamhälle och myndigheter i främst Rumänien förtjänar att lyftas fram.

Det är just genom att arbeta både kortsiktigt med de problem som uppstår på plats, till exempel gällande boende, tvång och utsatthet för kriminalitet, samt långsiktigt som situationen kan förbättras. Vid det långsiktiga arbetet måste ett stort fokus ligga på verksamhet i och samverkan med tiggarnas hemländer samt tydlig information.

Men det finns inga tydliga bevis för att ett tiggeriförbud, eller reglering som KD väljer att kalla det, skulle förbättra situationen för tiggarna på det sätt som KD hoppas. Samma sak gäller givetvis även Eskilstunas tillståndskrav. Det är viktigare att ha tålamod och orka arbeta långsiktigt än att fastna för enkla och till synes kraftfulla lösningar. Förbud och tillståndskrav är symbolpolitik vars effekter är oklara.

Karl Rydå