Journalisten Bengt Lindroth, återkommande skribent på UNT:s kultursida, gav 2016 ut boken ”Väljarnas hämnd” (Carlssons). Det är en välbehövlig genomgång om de nordiska ländernas nationalistiska och populistiska partier, och hur de har kommit att sätta sin prägel på politiken i respektive land.

Lindroth var under många år Sveriges Radios Norden-korrespondent, och det märks att han har intervjuat och träffat många personer genom åren. 1993, när Expressen publicerade den beryktade löpsedeln ”KÖR UT DEM!”, var han chef för tidningens ledarsida. Rubriken syftade till en opinionsmätning, som visade sig vara mer nyansrik än att svenskarna ville ”köra ut” folk. ”Detta var lasermannens år”, påminner Lindroth och kallar publiceringen för ”haveriet”.

Medierna – även om det sällan varit avsikten – har på olika sätt samspelat med framväxten av populiströrelser. Och populister har varit skickliga på att skapa sig publicitet. Likheterna mellan Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sannfinländarna och Sverigedemokraterna är många. Samtidigt finns det betydande skillnader i politisk kontext.

Lindroth konstaterar att det ”finns något i danskt kultur- och diskussionsklimat som är så helt annorlunda än i Sverige; det är befolkat av ’rabulister’, kanske rent av överbefolkat”. Rabulister, det vill säga provokatörer och politiska bråkmakare. Kontrasten mot den svenska konsensuskulturen är påtaglig.

Jag minns debatten om Muhammedkarikatyrerna i danska Jyllands-Posten. Då tog Danmarks dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen yttrandefriheten i försvar, medan Sveriges utrikesminister Leila Freivalds blev nervös av att svenska Sverigedemokraterna ville ordna en ”karikatyrtävling”. SD:s webbplats stängdes ner.

Danmark har, påpekar Lindroth, ett kultur- och samhällsliv som länge präglats av en ”antiauktoritär” tradition. En anda av ”folklighet och protestantisk lågkyrklighet” har präglat det moderna danska samhällets framväxt.

Medan etablerade partier i Sverige håller avstånd till Sverigedemokraterna, har det inte varit fallet med Pia Kjaersgaard och Danskt Folkeparti. Numera är även de danska socialdemokraterna anhängare av den striktare ”utlänningspolitiken”.

Likt den danska högerpopulismen föds även den norska på 1970-talet. I Norge samlade Anders Lange, en piprökande populist som kritiserade regleringar, byråkrati och ”politiskt pampvälde”, åskådare. Tankarna går till 1990-talets svenska Ny Demokrati och Ian Wachtmeister. Langes populistparti kom senare att byta namn till Fremskrittspartiet, och Carl I Hagen tog vid. Därefter tog Siv Jensen över, och genomgående för Fremskrittspartiet är att det funnits nyliberala idéer och anhängare i partiet. Med det som har fungerat väljarmässigt har varit invandringsfrågan och andra frågor. Sedan 2013 sitter partiet med i regeringen.

Den finska identiteten och erfarenheten är också speciell. ”En hel värld förundrades över den lilla prisgivna nationen som efter vinterkrigets utbrott senhösten 1939 mot alla odds höll stånd i 101 dagar”, skriver Lindroth. Ett antal frivilliga som kämpade mot ”den väldiga ryssen”. Nationalismen har präglats av folklighet.

Från det gamla Landsbygdspartiet, som i mitten av 1990-talet gick i konkurs, kom Timo Soini och Sannfinländarna bildades. EU-kritiken har märkts, och Sannfinländarna har gärna pekat finger åt ”herrarna i Helsingfors”. 2011 fick partiet hela 19,1 procent av rösterna i riksdagsvalet, och 2015 gick de med i regeringen. I somras sprack partiet och delades upp i De blå och i de mer radikala Sannfinländarna. Så kan det gå.

Lindroth är med ”Väljarnas hämnd” inte ute efter att ge enkla svar, men det liberala förhållningssättet till frågor om nostalgi, identitet och mångkultur skiner då och då igenom. Framför allt är hans uppmaning: ”Sluta med de nordiska syskongrälen. Skärp er!” Uppmaningen är riktad till svenskar såväl som ickesvenskar.

Nog borde vi intressera oss mer för våra grannar. Med nyfikenhet och förståelse kan man finna värdefulla svar.