I veckan föll Italiens 66:e regering sedan andra världskriget. Premiärminister Guiseppe Conte avgick självmant innan parlamentet genomförde den misstroendeomröstning som inrikesminister Matteo Salvini från främlingsfientliga Lega kallat till.

Bakgrunden är den alltmer öppna konflikt mellan Salvini och Luigi di Maio från koalitionspartnern och antietablissemangspartiet Femstjärnerörelsen som lamslagit regeringen. Salvini säger sig omges av nejsägare som bromsar reformtakten.

Regeringen har lyckats genomdriva flera symbolfrågor, som att ekonomiskt bestraffa fartyg som räddar migranter på Medelhavet. De lågt hängande frukterna är plockade. Att skörda nya politiska framgångar kräver dock betydligt mer grundligt arbete.

Landets, liksom Salvinis, problem är den ekonomiska politiken. Italien har EU:s näst största statsskuld. 2018 uppgick den till 132 procent av BNP. Enligt EU:s regler får inget land ha en skuldsättning över 60 procent. Därtill beräknades det strukturella budgetunderskottet överskrida EU:s gräns på tre procent. EU hotade med böter på upp till tre miljarder euro för regeringens otillräckliga arbete att minska skuldsättningen.

Italien reviderade budgeten och sänkte utgifterna med 7,6 miljarder euro. Böteshotet avvärjdes tillfälligt, men EU:s ekonomikommissionär Pierre Moscivici varnade för att fler reformer måste till i budgeten för 2020.

Löftet från Rom var skarpt: Lyckas man inte frigöra pengar via budgetreformer ska en kraftigt höjd moms skaka fram pengarna. Den generella varubeskattningen höjs från 22 procent till 25,2 procent under 2020 och till 26,5 procent året därpå.

Salvini, som lovat skattesänkningar, förstår att sådana åtgärder är svårsålda. Ansvarsutkrävande är varje populists största politiska hot. Att kliva åt sidan låter honom slippa tuffa budgetprioriteringar och brutna löften om lägre skatt. I stället kan han prata om vad som händer när andra politiker får styra.

Att Italien behöver ekonomiska reformer är en underdrift. Södra Italien är en av Europas fattigaste regioner. På Sicilien är arbetslösheten dubbelt så hög som i övriga landet och tre gånger så hög som inom EU. Samtidigt är BNP per invånare bara 62 procent av övriga landets och 60 procent av EU-snittet. På den stora ön pratar befolkningen om att de behöver inte en men tre Salvini.

Under 1970-talet var Italien en högproduktiv ekonomi, långt före Storbritannien och steget bakom senare tiders lokomotiv Tyskland. Från mitten av 70-talet till den stora skattereformen i början av 90-talet var Italien även mer produktivt än Sverige.

I dag är produktivitetsglappet till Tyskland 33 procent och än större till Sverige. Att tillverka varor söder om Tyrolen är en tredjedel dyrare än norr om bergen. Få i dagens rörliga ekonomier investerar i ett så relativt dyrt land.

Skattereformer, avregleringar och effektiviseringar kan skaka liv i Europas tredje största ekonomi. Det är precis vad populisterna struntar i att göra, på folkets bekostnad.