UNT:s serie om arkitekturen i Uppsala, Synen på vår stad, visar om något att baksmällan efter miljonprogrammet lever kvar. I stort sett alla är eniga om 1960-talets devis, bort med det gamla och in med det moderna, slog fel. Men skepsisen mot alla nybyggen (onsdagens och torsdagens tidningar) kan ibland verka lite onyanserad.

Avskyn mot märkesbyggnader som Konserthuset (ännu efter tolv år), Segerstedthuset eller Juvelen (vid Resecentrum) är utbredd. Vaksalaskolan och Vasahuset är idealen som nya hus mäts mot, om man ska tro tävlingen om Uppsalas vackraste byggnad som arrangeras av Facebookgruppen Arkitekturupproret. Men det är av flera skäl svårt att uppföra sådana hus i dag, exempelvis på grund av miljökrav.

Då är kritiken mot nya bostadsområden mer motiverad. Uppsala ska långsiktigt växa till omkring 350 000 invånare och staden måste därmed förtätas. Att förtätning kan ske på olika sätt, med olika hänsyn till grönytor och till omgivningens karaktär, har 2000-talets byggande i Uppsala blivit en provkarta på. Ett av de mer flagranta exemplen på okänslighet anses Råbyvägen vara, den tidigare trafikleden och numera kvartersgatan genom Kvarngärdet och Gränby.

”Fyrkantiga, tråkiga och ger en billig känsla”. Lars Secher, Uppsalas representant i Arkitekturupproret, är inte nådig i sitt omdöme om husen längs Råbyvägen, på mark som tidigare var P-platser (UNT 14/8). Han tror att lägenheterna på sin höjd kan bli ett genomgångsboende för Uppsalaborna, i väntan på någonting bättre.

Även om Råbybyggnationen kanske blivit särskilt trång, mörk och fyrkantig är det ändå bara en gradskillnad jämfört med andra förtätningar, exempelvis längs Fyrislundsgatan i Salabacke-Årsta. Nya områden som Industristaden har inte heller prioriterat ljus och grönska för sina invånare. Detsamma kan nog sägas om Rosendalsområdet, samt om planerna för Ulleråker och förtätningen i Eriksberg.

Huskroppar på fem eller sex våningar i stadskvarter ger en optimal befolkningstäthet, som i Parisområdena Marais och Belleville. Det går att förstå tanken att Uppsala, en stad med begränsat utrymme, skulle förtätas på samma sätt. Visionen kan skådas i arkitektskisserna för nämnda områden samt kommande områden som Ulleråker: folkliv på trottoarer och små torg, barnvagnspromenader, kaféer och småbutiker.

Men Uppsala är inte Paris. Uppsala är en småstad med växtvärk. Lokalerna i bottenvåningen längs Råbyvägen gapar tomma. De nya invånarna har fått storstadens nackdelar, trångt och mörkt, men inte dess fördelar.

”De har förstört vår gamla stad”, utbrister en Uppsalabo (UNT 15/8). Riktigt så illa är det nog inte, tiden kommer att dämpa en del av missnöjet. Men nog finns det en del i Uppsala i dag som påminner om 1960-talets stadsplanering, minus rivningarna då. Det var ju inte så lyckat. Det var vi väl överens om?