Det som var enkelt i Englands skogar på 1200-talet är mer komplicerat i 2000-talets välfärdsstat Sverige. Politiker från vänster till höger vill gärna utjämna klyftor, såväl mellan medborgarna som mellan olika landsändar. I söndags meddelade statsminister Stefan Löfven att ytterligare nästan två miljarder kronor ska föras över från storstadsregioner och -kommuner till glesbygden, allt enligt ett utredningsförslag från i höstas. ”Det motsvarar 350 sjuksköterskor i Värmland” sade han från talarstolen i Kristinehamn.

Men alla vet att det har ett pris att ”ta från de rika”. Det är en hårfin balansgång mellan att åstadkomma rättvis fördelningspolitik och att såga av grenen man sitter på, så att alla i stället får det sämre. Extra pålagor för entreprenörer och höginkomsttagare kan slå tillbaka i form av minskade skatteintäkter, och detsamma gäller när udden riktas mot Sveriges tillväxtmotor, Stockholmsregionen.

”Även Stockholm vinner på utjämningen, eftersom man vinner på att hela landet kan leva”, sade civilminister Ardalan Shekarabi (S) om det nya förslaget. Det ligger någonting i det, men först ska den redan hårt ansatta Stockholmsregionen ta in ytterligare 1,6 miljarder kronor, genom besparingar eller skattehöjningar nästa år. Och det är inte säkert att värmlänningarna får glädjas.

Regeringen vet allt det här, och det gör naturligtvis stödpartierna Centern och Liberalerna också. Det tydligaste exemplet på det är att man inte törs ta i ordentligt. Knappa två miljarder kronor är småpengar i sammanhanget som inte kommer att göra skillnad i kommuner och regioner som har enorma problem med avfolkning. Det är plåster på såren och ännu en retorisk uppvisning på temat att hela landet ska leva.

Värmland behöver inte bara sjuksköterskor. Värmland behöver också fler poliser, ett fungerande rättssystem, trygghet mot främmande makt, högre utbildning, infrastruktur och så vidare. Statens uppdrag är att också på detta sätt hålla ihop landet, och medlen till det kommer till oproportionerligt stor andel från arbete och företagande i Stockholm. Detsamma gäller för övrigt generella och riktade statsbidrag till kommuner och regioner.

Att värna Storstockholm, högutbildade eller idésprutor fungerar inte så bra retoriskt. Men det är vad man måste göra i ett land om det ska finnas några pengar att fördela. Det är också vad regeringen gör, men just för tillfället i något mindre grad.

Det finns en gräns för vad glesbygdsbor klarar av, vilket blivit uppenbart för alla efter aktioner som bensinupproret. Men det finns en gräns också för storstadsbor, bortom schablonmässigt skattekvirr från välbemedlade. Det kan regeringen snart bli plågsamt medveten om. ”De sviker 2,3 miljoner invånare”, säger M-regionrådet Irene Svenonius om det nya förslaget. Det motsvarar 1,6 miljoner väljare som ska göra sin röst hörd i nästa val.