Marika Eriksson har aldrig haft svårt för att prata om tunga saker. Hon kunde redan som 7-åring prata om döden och hon märkte att omgivningen ibland hade svårt att bemöta henne.

– Jag fick bli vuxen fort. Jag fick tänka på stora saker som inte barn ska tänka på. Det har påverkat mig, oerhört mycket.

Vi har hittat ett mörkt hörn på ett konditori i Stockholm där Marika berättar. Vi trevar oss fram lite först, var ska vi börja? Marika har formats av sin pappas suicid. Men hon är också en av flera kvinnor som slagit sig fram inom sportjournalistiken, den grabbigaste av medievärldens arenor. För TV4 har hon bland annat bevakat världsmästerskap i handboll, ishockey och simning. Nu är hon en av två programledare för kvällssändningarna i TV4 Sporten. En halv miljon tittare ser hennes sportsändningar. Hon har lyckats på en arena där många andra ger upp på vägen. Men hon planerade inte från början att jobba inom tv. Hon började på Radiosporten och blev sedan erbjuden tv-jobb.

Artikelbild

| Marika Eriksson spelade basket som barn – och takterna sitter fortfarande i. Hon sysslade även med gymnastik, trampolin, judo och ridning under uppväxten.

– Jag är imponerad av sportjournalistik. Jag är seriös och duktig på mitt uppdrag.

Hon har en självsäkerhet och styrka som hon tror att hon fick redan som barn.

– Jag har skinn på näsan, säger hon.

Vi backar till barndomen, uppväxtåren i Eriksberg, när det alltid var något bollspel eller idrott på gång. – Sporten är mitt intresse, jag brinner för sport. Som barn tittade jag på sport, lyssnade på sport, jag följde all sport. Började en spela något i bostadsområdet så kom det flera andra barn, säger hon.

Artikelbild

| Att förlora sin pappa redan som 7-åring har format Marika Eriksson.

Det var genom sin pappa som Marika Eriksson fick idrottsintresset. Han ägnade sig åt flera olika sporter.

– Han förde in idrotten i min familj, säger Marika Eriksson.

Artikelbild

| Marika Eriksson har jobbat i 18 år inom tv. Hon brinner för sportjournalistiken.

Men mot slutet drabbades han av psykisk ohälsa. När hennes pappa gått bort var det i rörelsen som hon bearbetade sina känslor.

– Jag var aktiv, rörde mig och tränade. Jag var nog lite hyperaktiv som barn, pratade mycket om pappa. Det är så jag överlevde.

Marika Eriksson har tidigare berättat i Nyhetsmorgon om hur hon kände innan pappans självmord, att han var på väg bort.

– Jag kände på mig att det kommer hända något. Hans ögon var konstiga, han fanns inte där. Det var som ett skal gick i lägenheten.

Nyhetsprogrammet sändes 2014 och fick stor genomslagskraft. Sedan dess har Marika fått ta del av hundratals berättelser av andra. Det tar inte slut.

Hon blev en röst för anhöriga till personer som tagit sitt liv. Hon satte ord på känslor som många kände igen sig i.

– Jag vågade säga att jag var en vanlig människa och att jag kunde gråta floder.

Men att gå ut i tv med sin berättelse var inte självklart. Sedan hon började med tv har hon blivit noggrannare med vad hon delar öppet och inte. Hon vill inte vara för privat, måste sätta gränser, för sin egen skull. Det markerar hon också inför intervjun.

– En del vill ha för mycket av mig. Jag tror man skulle bränna ut sig mentalt om man var för öppen.

Det var efter kontakter med organisationen Suicide Zero och Charlie Eriksson från Aldrig ensam som hon ändå valde att berätta om pappans självmord offentligt.

– Genom att prata med andra anhöriga fick jag en inblick i hur utbredd psykisk ohälsa är i Sverige. Jag hade inte tänkt på det tidigare. Jag kunde inte släppa det. Tänk om min röst kan nå ut och hjälpa andra människor, säger hon.

Marika Eriksson har valt att dela berättelsen om sin pappa, men mycket annat vill hon hålla för sig själv. Det har blivit nödvändigt, då tyvärr en del som hör av sig till en kvinnlig programledare i dag inte har goda avsikter.

Hon finns på sociala medier och där har hon valt att snabbt reagera om någon skriver något underligt.

I rutan är Marika Eriksson alltid professionell. Hon kan inte ens komma på en enda tv-blooper hon gjort fast hon jobbat inom tv i 18 år.

– Låter jag som en primadonna nu? skrattar Marika Eriksson till.

Hon har nära till skratt och är full av energi. Men det märks också att det i viss mån påverkar att vara i offentligheten. När vi ska fotografera är Marika Eriksson, som rutinerad tv-profil, medveten om hur hon brukar ser ut på bild. Det är en vardag som programledare att ha koll på sitt utseende.

Samtidigt har Marika Eriksson ett jobb hon älskar. Hon har hittat rätt i sportjournalistiken.

– Idrott blev så viktigt för mig för att bevara minnet av pappa. Jag visste att sporten alltid kommer att finnas i mitt liv, säger hon.

När det är tv-sändning är hon helt fokuserad.

– Jag är så rutinerad nu så jag tänker inte på det längre. Jag knäpper på en roll, jag gör det utan att tänka. Många som jobbar på Sporten har hållit på med idrott. Vi vet att nu är det allvar, nu kör vi.

Första gången hon sände tv var det annorlunda

– Jag hade ju bara jobbat med radio, bara suttit och pratat. Jag var ovan, nu var det massa folk som skulle se mig. Det var något nytt. Innan hade jag berättat vad som hände i matcherna, men nu skulle man i stället komplettera bilderna som tittarna såg.

Sedan dess har hon sänt stora mästerskap och mött idrottsstjärnor som simmaren Sarah Sjöström, höjdhopparen Kajsa Bergqvist och handbollspelaren Isabelle Gulldén.

Vi går till Kronobergsparken. Marika Eriksson hittar en blå boll som är dåligt pumpad och egentligen är till för att fotboll. Hon studsar den vant mot marken, stannar, lyfter främre hälen lite, gör sig redo och sedan går hon till anfall. Det råder ingen tvekan hon ska sätta dunken i korgen.

Hemma i Eriksberg var det alltid hon som var straffläggaren. Kortast i laget men ändå säkrast vid basketkorgen. Vinnarskallen väcks snabbt.

– Nej, vad f-n, säger hon och dribblar genast vidare för ett nytt anfall när hon missat en boll.

Hon ger sig inte. Aldrig.

– Jag är rastlös och envis. Jag skulle kunna vara kvar här hela kvällen och fortsätta tills jag satt tio på rad.

Hon bor numera i Stockholm, men i hjärtat ...

– ... är jag mer upplänning än Stockholmsbo. Jag blir nostalgisk när jag går omkring i Eriksberg.

Hon har kvar många av barndomsvännerna från tiden i Uppsala och kommer hem till den lilla storstaden ibland.

– Uppsala betyder mycket för mig. Jag värderar barndomen och uppväxtåren därifrån och uppskattar stadens gamla delar. Jag går gärna där och funderar, säger hon.

matilda.nilsson@unt.se