För att bedöma vilka klienter som löper högre respektive lägre risk att återfalla i brott efter avtjänat straff använder sig Kriminalvården av ett särskilt riskbedömningsinstrument. Det kallas RBM-B och består bland annat av en genomgång av gamla domar samt en intervju.

Alla som dömts till en påföljd inom Kriminalvården genomgår en sådan här riskbedömning och delas därefter in efter en tregradig skala – hög, medel eller låg risk för återfall.

Det här är viktigt för oss för vi vill att de klienter som har de största behoven och de högsta riskerna ska få fler återfallsförebyggande insatser än de som har mindre behov eller risker, säger Emma Ekstrand, som är chef för frivårdens enhet för utveckling av verksamhetsinnehåll.

Vanligt problem

Kriminalvården har konstruerat instrumentet baserat på forskning och andra riskbedömningsverktyg, och det började användas 2014. Nu har myndigheten precis sammanställt en första utvärdering av hur träffsäkert RBM-B egentligen är. Det visade sig att av dem som återföll i brottslighet hade över 90 procent identifierats med förhöjd risk, medel eller hög.

För att användas till planering av de återfallsförebyggande insatserna fungerar det väldigt väl – att vi kan sätta in mer insatser och lägga mer krut på de personerna som behöver det allra mest och har de allra högsta riskerna, och lägga lite mindre på dem som har mindre risker och färre behov, säger Emma Ekstrand.

Men instrumentet dras samtidigt med en vanlig problematik kring riskbedömningsinstrument – den överinkluderar klienter som aldrig kommer att återfalla. I RBM-B:s fall var det endast 32 procent av dem som pekats ut som klienter med förhöjd återfallsrisk (alltså medel plus hög risk) som faktiskt återföll inom den studerade perioden. En viss andel av detta skulle kunna förklaras av att Kriminalvårdens behandlingsinsatser mot dessa faktiskt haft effekt.

"Värre att missa"

Det hade varit värre om det varit tvärt om, att instrumentet hade missat dem med höga risker och vi inte haft möjlighet att sätta in insatser. Men det här är en av de saker vi vill titta vidare på, och kalibrera instrumentet ytterligare så att överinkluderingen kan bli mindre, säger Emma Ekstrand.

Kriminalvården kommer också att försöka anpassa instrumentet för särskilda grupper av förbrytare, som sexualbrottsdömda eller personer som är dömda för våld i nära relation. Men man kan inte förvänta sig att instrumentet någonsin kommer göra helt träffsäkra bedömningar.

De kommer aldrig vara 100 procent rätt, för allt handlar ju om att förutsäga mänskligt beteende, säger Ekstrand.