Finns det månne, i Sigtunastiftelsens arkiv, ett foto från 1945 på patienten Rachel Braverman? Med den frågan kom hennes son Joseph Wiesel och hans fru Sharon dit från New York, första veckan i juli.

Sigtunastiftelsen har hunnit semesterstänga. Men i fråga om före detta fångar från koncentrationslägret Bergen-Belsen, och deras anhöriga, försöker man göra undantag.

Sigtunastiftelsens informations- och kommunikationschef Sofia af Geijerstam tar emot och nere i klipparkivet har tidigare arkivarien Leif Jonsson lagt fram den stora samlingen av foton och tidningsklipp från perioden juni 1945-januari 1946.

Artikelbild

| Joseph och Sharon Wiesel vid springbrunnen i Rosengården, favoritfotoplats för patienter och vårdpersonal den varma och soliga sommaren 1945.

Sigtuna stad är en av drygt hundra platser i Sverige dit överlevande från Förintelsen förlades, i slutet av och efter andra världskriget. Här var internatskolorna omgjorda till sjukhusavdelningar och Rachel Braverman var en av de cirka 600 patienterna.

– Det är fantastiskt vad Sverige gjorde för min mor och tusentals andra som hon, säger Joseph Wiesel.

Så fort Rachel hade tillfrisknat fick hon lära sig sy och skickades på jobb, svenska företag hade stort behov av personal. Paret Wiesel har på sin resa i Skandinavien besökt Huskvarna, ett av de ställen där hon arbetade.

– Min mor bodde i Sverige till 1948 men sömnad och textil fortsatte hon med hela yrkeslivet, berättar Joseph Wiesel.

Artikelbild

| Sjuksängarna drogs på dagarna ut i arkadgången i Rosengården så att patienterna skulle få frisk luft och solsken, det ansågs särskilt viktigt för dem som hade tuberkulos.

Rachel Braverman hade tre systrar, en av dem kommer med henne till Sigtuna. Yngsta systern ratades som arbetskraft av nazisterna och dödas, tillsammans med deras mor. En annan syster blir sjuk av det hårda jobbet i arbetslägren och kom aldrig åter från sjukhuset.

Efter tiden i Sverige gjorde Rachel en resa i Israel och träffade av en slump på en barndomsvän. Han är liksom hon uppväxt i dåvarande Tjeckoslovakien, i en ort vid Karpaternas fot. De gifter sig och är båda ännu i livet.

Men något foto av Rachel att ta med sig hem finner hennes son och svärdotter inte denna eftermiddag på Sigtunastiftelsen. De är inte förvånade.

– Hon har alltid hållit sig i bakgrunden! Det var först för ett par år sedan som vi lyckades få henne att berätta om sina upplevelser för barn och barnbarn, säger de.

Efter ytterligare övertalning lät sig Rachel Braverman Wiesel intervjuas för USC Shoa Foundations videoarkiv. Historiska museet i Stockholm visar till januari nästa år utställningen Speaking Memories – Förintelsens sista vittnen. Besökarna får där tillgång till videoarkivets över 55000 vittnesmål. Bland dessa finns även Sigtuna-patienten Helga Arndtheim Melmed som UNT/Sigtunabygden skrev om 2016.

Läs även:Sökte sin svenska familj