Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Nej, man får inte ta med sig hunden in i ...

Hundförbud. Oavsett var du rör dig i samhället är hundar icke önskvärda. Skyltarna med den överstrukna vovven finns på alla dörrar, ifrån apoteket till överskottbolaget.

Samtidigt är det få länder i världen som har en så sträng djurskyddslag som vårt.

Karo får inte lämnas hemma ensam för länge, då begår husse ett lagbrott.

Så hur man än vänder sig så har man svansen bak.

Tar man med sig ”människans bästa vän” när man handlar så blir man utkastad, lämnar man kompisen hemma så riskerar man att bli bötfälld för vanvård.

Varför?

Vän av ordning kommer här att anföra att det finns allergiska människor och att hundar smutsar ner och att…

Jo, allt detta är säker sant, men i så fall bör varje hundägare också förbjudas att  röra sig utanför hemmet eftersom vederbörande är en vandrande allergen på grund av sina hundhårsfyllda kläder. Skyltarna bör bytas mot ”Hundägare förbjudna”.

Hundskräcken i Sverige är svår att förstå. Om det nu inte bara är just en vag rädsla  utan saklig grund.

Och man behöver inte ta sig långt utanför landets gränser för att förstå att här som på så många andra punkter är Sverige extremt.

 

Marit Paulsen sa en gång att det finns inget folk som är så rädda om sina djur och inget folk som är så rädda för sina djur.

 

Nu har vi ändå levt med våra hundar i mera än 25 000 år så vi borde ha hunnit vänja oss. Efter en så lång tid borde väl hundägande ändå betraktas som "naturligt","ekologiskt" och "hållbart"? Och faktum är att det aldrig har funnit så många hundar i landet som nu. De allra flesta av dem är älskade familjemedlemmar så det är hög tid att se över den föråldrade lagstiftning som finns på det är området. Och för alla planerare och affärsidkare att tänka om.

 

 

Till dess har jag några konkreta förslag:

Ta ned hundförbudsskylten i din butik - om den nu inte hanterar livsmedel!

Gör istället reklam för att hundar är välkomna!

Ingen har riktigt lyckats med att förklara varför hundar får vara på restauranger i andra länder men inte här. Är svenska hundar mera smittsamma?

 

Hertz hyr sedan en tid ut hundbilar och de flesta hotell har insett att numera reser många med sina fyrbenta vänner.

Ordna med speciella parkeringsplatser med solskydd vid de stora köpcentrumen. Låt oss hundägare betala en slant för att stå där med bilen. Då handlar vi dessutom mera!

 

Och, kära Uppsala kommun, ordna med in stängslade hundrastgårdar! Jag hade nyligen glädjen att besöka den nyanlagda Skivlingparken här i Norby. En fantastisk anläggning med aktiviteter för både barn och pensionärer.  Snyggt jobb!

Men – de flesta som besöker parken och andra grönytor i staden, är hundägare.  Varför inte stötta dem för en gångs skull?

Nej, nu har jag skällt färdigt för idag!

Framtiden är osäker...

”Det är svårt att spå, särskilt om framtiden” är ett citat som ofta tillskrivs den amerikanske basebollstjärnan Yogi Berra. En legend som avled under året.

 

De högst tänkvärda orden har stor aktualitet, både inom politik och vetenskap.

 

Årets politiska saltomortaler får någon annan kommentera. Låt mig bara konstatera att det som var otänkbart den ena månaden, plötsligt blev obligatoriskt bara några veckor senare.

 

Vetenskapen kan tyckas stå för något mera robust och pålitligt. Det är både sant och inte ens sannolikt på en gång.

 

För allt vårt kunnande, och det är verkligen imponerande och expanderande, bygger på antaganden, förankrade i bevis. Vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta är något helt annat än att ”tro” eller ”tycka”, men det skall inte förväxlas med ”den eviga sanningen.”

 

Under året kom en rätt förödande undersökning om psykologiska försök. Resultaten visade sig helt enkelt svåra att upprepa. Inte så bra. Försök skall gå att upprepa för att resultaten av dem skall bli trovärdiga.

 

När det gäller just ”försök med människor” skall man inte heller glömma att en stor del av dem är utförda med, eller på, amerikanska collegestudenter. Knappast en representativ befolkningsgrupp sett i ett större perspektiv.

 

Invändningen gäller i högsta grad även sådana trender som antalet krig i världen. Den lovande trend som länge uppmätts av Freds- och konfliktforskare bröts i år. Våldet i världen ökade under 2015. Låt oss hoppas att det var tillfälligt, men ingen vet.

 

 

Naturvetenskaperna har byggt sitt system med bland annat experiment och peer review som för det mesta fungerar. Men stora komplexa system som den mänskliga biologin eller jordens klimat är svåra att begripa och beräkna. Det är därför medicinen fortfarande ofta  lutar sig mot beprövad erfarenhet ¨.

 

Dessa filosofiska tankar så här på nyårsaftonen är inte så perifera som man kan förledas att tro. De har stor betydelse när vi planerar samhället och när vi som sagt förutsäger klimat.

 

Därför ryser det lite i mig när jag hör tvärsäkra profeter gång på gång svänga sig med uttryck som ”alla vetenskapsmän är idag eniga om” eller ” vetenskapen är idag säker på”.

 

Och även om en gammal vetenskapsjournalist borde krypa ur skinnet av glädje när storheter som Peter Wolodarski eller Bibbi Röödö  (SR) förklara att ”fakta är inne”, så blir jag lite bekymrad.

 

För vilka fakta tänker de på? De som passar den allmänna uppfattningen eller de som går emot den?

 

Dessutom är jag nära att muttra, fakta har alltid varit ”inne”. Hos läsare och hos lyssnare. Om man besvärade sig att göra riktiga publikmätningar så vet man det. ( Jag kan vid behov visa på ett antal undersökningar för att bevisa det!)

 

Problemet har istället varit att de som bestämmer i media inte förstått eller ”gillat” dem.

 

Så blir det som det blir.

 

Slutligen, vår största fiende i dagens svenska samhälle är den sviktande tilltron och en bristande tro på framtiden. Därför önskar jag er alla ett överraskande gott nytt 2016.

 

Det kan gå bra, också

 

Eller för att åter citera Yogi Berra  It Ain't Over Till It's Over"

 

Modigt och rätt!

GMO? I förra veckan tog Jordbruksverket ett djärvt beslut. Ett, enligt min mening, helt korrekt beslut men i vilket fall djärvt. Man godkände en ny sorts genteknik

( CRISPR/case9 ) som gör det möjligt att redigera ibland livets bokstäver i våra celler.

Det är en metod som delvis tagits fram i Umeå och som borde får Nobelpriset, förr eller senare.

Med en slags sax som forskarna hittade i bakterier kan man klippa och klistra i en organism genuppsättning. Man behöver alltså inte som tidigare föra in en främmande gen i exempelvis en växt, det räcker med de arvsanlag som redan finns där!

Tekniken används sedan en tid på laboratorier världen runt och entusiasmen är stor.

Men här i Europa har vi fastnat i en märklig disskussion om genmodifiering, eller GMO. Förkortningen GMO har sedan länge blivit ett fult ord, en symbol för något farligt och ett rött skynke för vissa miljöorganisationer.

Så, är detta GMO?

Nej, säger Jordbruksverket. Detta är inte GMO.

I vanliga fall hade nog detta beslut dykt upp nyhetsflödet, men de senaste veckorna har varit exeptionella så till och med jag kan förstå att den drunknat i dramatiken.

Vetenskapsradion tog upp den i sina nyhetssändingar i torsdags och nu har vetenskapsjournalisten Peter Sylwan skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet. Så nu är nog anden ur flaskan.

Personligen är jag lite luttrad och ser inte fram emot den debatt som nu säkert kommer att bryta ut kring

Av någon anledning kommer jag att änka på vad en informationschef på ett statligt verk sa till mig för trettio år sedan när jag intervjuade honom om en av dåtidens miljöskandaler,

Efter att ha varit räven i medias drev ett bra tag suckade han och sa: Jag har kommit fram till att om man skall informera så skall man göra det i tysthet.

Så kan vi förstå inte ha det i ett öppet samhälle. Låt oss nu bara hoppas att det här blir till ett samtal och inte till en ny screamout.

Den enögde August

Karin Bojs bok ”Min Europeiska Familj “vann Augustpriset för ”fackböcker.Ett stort grattis till Karin!

Hon har skrivit en tjock bok om allas Européers gemensamma historia, långt innan det skrivna ordet fanns. Med hjälp av de senaste paleontologiska fynden och via den berättelse vi alla bär med oss, i våra DNA strängar.

Vår vandirng  efter det att vi lämnade Afrika är dramatisk och som en recensent av boken konstaterade "ingen thebjudning".

”Min europeiska familj” innehåller dessutom en imponerande referenslista, precis som en bra fackbok skall göra.

Så i år har en fackbok fått priset i klassen med samma namn.

Men när det gäller mediavärldens enögdhet i sådana här sammanhang har den numera blivit så grav att den måste betecknas som en svår yrkessjukdom.

För under de dryga två minuter som Augustpriset får i kvällens Rapport ägnas alltihop åt – skönlitteraturen. Vi får i direktsändning se författaren Jonas Hassen Khemiri svara på samma frågor som alla andra journalister redan ställt, eller kommer att ställa: Hur känns det? Varför skrev du boken?

I Rapports variant av denna mallade intervju konstaterar man därtill att författaren redan är ”väl synlig”.

Och på samma vis rullar det på i cyklopernas press.

Som om de andra två pristagarna bara var någon slags biroller.

För det är ju så att Augustpriset utdelas i tre klasser, fackböcker, barnböcker och skönlitteratur. ( Kompletterat till med ett ”Lill-August pris.)

Men om vinnarna i de två andra klasserna får vi alltså knappt veta någonting. De två kvinnorna, Jessica Schiefauer (pristagare i klassen Barn- och Ungdomsböcker) och Karin Bojs presenteras bara helt kort från studion med hjälp av ett fotografi. För säkerhets skull introduceras de från höger till vänster…

En tanke hade annars kunnat vara att just eftersom författaren Jonas Hassen Khemiri  är så välkänd så kunde man istället ägnat en minut åt boken som berättar om alla Européers gemensamma historia. Och även fått med den lilla hunden.

Speciellt om man nu är ett licensbetalt företag som skall stå på en annan värdegrund än konkurrenterna.

Men icke.

 

Nå, grattis till alla tre! Välförtjänta priser och det är inte ert fel att media vidmakthåller ett gammalt ”klasstänkande” där en sort anses finare än de andra två.

 

 

Världens gång

Världens undergång är titeln på en fransk dokumentärserie som just nu ligger på SVT Play. Se den! Den handlar om andra världskriget men känns, tyvärr, alldeles för aktuell. Inte minst de avsnitt som handlar om Hitler och Stalin.

För fanatism, total hänsynslöshet mot civila och dödskulter är inget nytt.  Det behöver man bara se några minuter av det ofta unika dokumentärmaterialet för att inse.

Serien ”Världens undergång” ger också ett franskt perspektiv på nutidshistorien, vilket känns extra angeläget i dessa dagar.

Jag lämnar till er att dra era egna slutsatser av filmerna, men en fråga som jag inte kan låta bli att ställa är hur man  ta emot en Leninorder i dagens Sverige?

 Samma utmärkta skildrar även första världskrigets totala vansinne och fanatism. Du hittar dem på SVT Play!

Gud bevare oss för fundamentalister!

 

 

 

Ett liv efter jul?

"Att ha diabetes typ 1 är ingen barnlek. Det är en sjukdom som du lever med, och behandlar, dygnets alla timmar, årets alla dagar oavsett om det är vardag, julafton eller semester på Mallorca. Att sticka sig tio gånger per dygn för att kolla sitt blodsocker och därtill ta sju insulinsprutor dagligen är helt normalt."

Nej, det är inte jag som skriver det utan de sju som underteckanat en debattartikel i lördagnes Svenska Dagbladet med titeln "Underlätta livet för diabetiker".

En av deras förhoppningar är att alla patienter i landet med diabetes typ 1 skall få de tekniska hjälpmedel som nu finns tillgängliga. Riktigt dit har Uppsala Landsting inte kommit ännu. Här lyser exempelvis de moderna blodsockermäatarna jag skrivit om ett par gånger tidigare här med sin frånvaro. Men sjukdomen tar som sagt ingen semester.

"Någon gång efter jul" var det jag hörde senast. Den som lever får se.

 

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter: