Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Nej, man får inte ta med sig hunden in i ...

Hundförbud. Oavsett var du rör dig i samhället är hundar icke önskvärda. Skyltarna med den överstrukna vovven finns på alla dörrar, ifrån apoteket till överskottbolaget.

Samtidigt är det få länder i världen som har en så sträng djurskyddslag som vårt.

Karo får inte lämnas hemma ensam för länge, då begår husse ett lagbrott.

Så hur man än vänder sig så har man svansen bak.

Tar man med sig ”människans bästa vän” när man handlar så blir man utkastad, lämnar man kompisen hemma så riskerar man att bli bötfälld för vanvård.

Varför?

Vän av ordning kommer här att anföra att det finns allergiska människor och att hundar smutsar ner och att…

Jo, allt detta är säker sant, men i så fall bör varje hundägare också förbjudas att  röra sig utanför hemmet eftersom vederbörande är en vandrande allergen på grund av sina hundhårsfyllda kläder. Skyltarna bör bytas mot ”Hundägare förbjudna”.

Hundskräcken i Sverige är svår att förstå. Om det nu inte bara är just en vag rädsla  utan saklig grund.

Och man behöver inte ta sig långt utanför landets gränser för att förstå att här som på så många andra punkter är Sverige extremt.

 

Marit Paulsen sa en gång att det finns inget folk som är så rädda om sina djur och inget folk som är så rädda för sina djur.

 

Nu har vi ändå levt med våra hundar i mera än 25 000 år så vi borde ha hunnit vänja oss. Efter en så lång tid borde väl hundägande ändå betraktas som "naturligt","ekologiskt" och "hållbart"? Och faktum är att det aldrig har funnit så många hundar i landet som nu. De allra flesta av dem är älskade familjemedlemmar så det är hög tid att se över den föråldrade lagstiftning som finns på det är området. Och för alla planerare och affärsidkare att tänka om.

 

 

Till dess har jag några konkreta förslag:

Ta ned hundförbudsskylten i din butik - om den nu inte hanterar livsmedel!

Gör istället reklam för att hundar är välkomna!

Ingen har riktigt lyckats med att förklara varför hundar får vara på restauranger i andra länder men inte här. Är svenska hundar mera smittsamma?

 

Hertz hyr sedan en tid ut hundbilar och de flesta hotell har insett att numera reser många med sina fyrbenta vänner.

Ordna med speciella parkeringsplatser med solskydd vid de stora köpcentrumen. Låt oss hundägare betala en slant för att stå där med bilen. Då handlar vi dessutom mera!

 

Och, kära Uppsala kommun, ordna med in stängslade hundrastgårdar! Jag hade nyligen glädjen att besöka den nyanlagda Skivlingparken här i Norby. En fantastisk anläggning med aktiviteter för både barn och pensionärer.  Snyggt jobb!

Men – de flesta som besöker parken och andra grönytor i staden, är hundägare.  Varför inte stötta dem för en gångs skull?

Nej, nu har jag skällt färdigt för idag!

En dag i parken

OK, på mångas begäran skriver jag några rader till om hundar.

Men man är väl ändå inte bara till för att klaga” som Olle Adolphson sjöng, eller snarare hans figur Gustav Lindström sa på tal om den så kallade stadsplaneringen i dåtidens Stockholm.  ( Googla, vet jag!)

På tal om stadsplanering, så skall jag ta tillfället i akt att berömma Uppsala Kommun. För tillsammans med överraskande människor bevistade jag idag invigningen av den nya Skivlingsparken.

Här finns nya redskap för lek och träning (samma sak) för både gammal och ung.

Men det saknas en liten detalj i den fina parken. För den mest frekventa besökaren i Skivlingsparken är en hundägare. Tro mig, jag har bott i området i fyrtio år.

Inte vet jag varför hundpromenad räknas som motion, eller hundar inte finns med i några planer men det är hög tid att ompröva den fördomen nu. Vi hundvänner kräver inte så mycket, flera rejäla kärl att slänga de svarta hundpåsarna  i, möjligen.  Och några rastgårdar så att ”dogs can run free”, för att nu citera en annan vispoet.

 

Vid invigningen träffar jag Stadsträdgårdsmästare Ingemar Karlsson och "hans chef" som jag tyvärr inte uppfattar namnet på. Vi pratar lite om de osynliga vovvarna, mellan raderna förstår jag att man är lite bekymrad över att hundägarna inte skall "hjälpa till" med de anläggningar man skapar. Mitt förslag är att man ger civilsamhället en chans först. Just nu verkar inte frågan vara direkt prioriterad  för när man söker på ordet "hund" på hemsidan får man följande svar.

Och det verkar inte så lovande. Uppsala skulle istället kunna bli en stad för hundar, också? Med en ny slogan: ”Uppsala välkomnar människans bästa vän”?

Vi har ju redan landets enda veterinärutbildning och ett nytt modernt Djursjukhus.

Kom igen Kommunen!

Märk inte ord!

Tack bästa läsarkrets för en ovanlig mängd av reaktioner på min lilla drapa om hunden i samhället. Av erfarenhet vet jag att den känsloladdade debatten kan pågå mycket längre än det värsta hundslagsmål. Så ursäkta mig så mycket, men just nu orkar jag inte skälla vidare. Eller ta stållning för eller emot.

Orsaken? Öppna en dagstidning eller slå på en radio så tror jag att du förstår. För jag, och många med mig, känner som en skakning som ruskar om hela samhällsbygget just nu. Hatbrott och mordbränder.  En otäck föraning orsakad av ett allt hårdare debattklimat, smutskastning och strider mellan vi och dom. En befolkning där den ena halvan inte förstår sig på den andra. Ett grälsjukt land. Där staten inte mäktar att väkta eller upprätthålla våldsmonpolet.

Samtidigt pågår en fjantdebatt i media. Där letar man otilllåtna ord med samma heta frenesi som i Farnheit 451 eller tävlar om att uppfinna nya ord som Orwells värld.

"Märk inte ord" sa alltid min gamla mor när henns stora släkt började gräla. Det rådet håller bra.

Jag skulle kunna exemplifiera denna sanslösa ordväxling tills era ögon torkade ut av leda, men då riskerar jag att själv dras in i ytterlgare en skenfäktning. På en av sidorna.

Så låt mig istället  citera ur en text som Nathan Shachar skrev i DN i fredags med rubriken Sverige vid vägskälet. 

" En utomstående hade svårt att värja sig mot intrycket att bägge de svenska debattlägren gnuggade händerna över de nya möjligheter som öppnade sig. Detta är det första, typiska tecknet på ett antagonistiskt samhälle: alla händelser, stora och små, blir till bekräftelser för bägge sidors partigängare.

Jag tror de flesta svenskar stretar emot polariseringen. De är rov för bägge impulserna, dels en het vilja att hjälpa, dels en tilltagande oro för de praktiska konsekvenserna. Men som det hela utvecklar sig kommer det att bli allt svårare att inte välja sida. Det börjar se farligt ut. Jag noterade sist i Sverige det jag sett så många gånger på andra håll – hur familjer och vänkretsar har en tyst eller öppen överenskommelse att inte beröra det eldfängda Ämnet då de träffas.

Demokrati är ett system där stridiga intressen och ideologiska motsättningar kan jämkas utan våld. Ju mer hejdlöst parterna svartmålar varandra desto svårare blir det för systemet att leverera politiska lösningar och undvika våld. "

Så långt Shachar.

Eller som fredsmäklaren och diplomaten Jan Eliasson sa när han fick frågan vad han tycker var det viktigaste han lärt sig under alla år i världssamfundet: Demonisera inte fienden!

Nathan Shachan, Jan Eliasson och min mor. Tre personer men samma vädjan om tolerans och ett tillåtande samtal.

Den önskan skulle förresten passa utmärkt också i hundfrågan.  Så här i Allahelgonatider

Hur väljer SLU?

Uppsala har två universitet. Ett urgammal och ett lite mindre åldrat. Just idag är det återigen valrörelse på det yngre SLU. Tre kandidater skall möta en hörandeförsamling. Dessa representanter för anställda och studenter skall precis som namnet anger lyssna på de trenne som alla vill bli prorektorer på SLU. Rektor Peter Högberg redan vald. Till skillnad ifrån Högberg så väljs prorektor i högre grad av hörandeförsamling. Tanken med processen är väl att de tu skall komplettare varandra, check and balances. Om det sedan blir så vet man aldrig.

 

Inte minst bör de kunna samarbeta utan större konflikter. Ett akademiskt liv utan motsättningar existerar nog bara i Nordkorea. Om det nu finns några akademiker i livet där. Men två ledare som kompletterar varandra är inte fel.

 

Men, vid alla sådana här maktskiften finns det anledning att fundera en smula över vadan och varthän som en så här stor organisation egentligen är på väg. Inte för att två ensamma byråkrater helt styr detta med sina klubbslag, men visst påverkar de riktningen en hel del.

 

SLU är nu lite över trettio år ungt. Under denna, i akademiska mått korta, tid har universitet förändrats i grunden. Den som söker hårda fakta för detta påstående bör läsa rapporten SLUs Vägval, en systematisk genomgång av 30 års beslut och dess konsekvenser.

 

Ifrån att ha varit tre högskolor som i princip servade sina respektive näringar med studenter och kunskap har SLU allt mera blivit ett vanligt universitet. Om sådana nu existerar.

Forskare, lärare och ledning har i allt högre utsträckning rekryterats utifrån.

Eller förenklat uttryck, agronomer och jägmästare har allt mera ersatts med filosofie doktorer. Inte minst av biologer och miljöforskare.

Även veterinärkåren har förändrats, men kanske mera i attityd än i rekrytering.

Kulturkrocken mellan dessa två grupperingar har varit avsevärd.

 

Det gamla SLU präglades i hög grad av en försöksverksamhet och forskning som skulle höja produktionen. Numera skall man skapa ”hållbara eko- tjänster”.  En skog är en biotop inte en produktionsyta.

 

Kvalitén på forskningen har, enligt samma källa, stigit på ett imponerande vis. Publish or perish. Publicera eller försvinn.

Och det är väl bra. Här liksom på alla andra lärosäten är god grundforskning ett måste för att ta nästa stora steg i vår kunskapsvandring.

Men, satsning på en sektor leder ofelbart till att man försummar en annan. Och i det här fallet är det den mera kortsiktiga försöksverksamheten som fått lida. Ja, den har nästan helt försvunnit. Eftersom jag själv varit verksam som informationschef på SLU så vet jag precis hur klagomålen låter:

-Vad har jag som skogsägare/lantbrukare/grisproducent/mjölkbonde egentligen för nytta av SLU?

Och det är faktiskt en berättigad fråga.

För med facit i hand ( SLU vägval)  kan man se att flera olyckliga omständigheter ledde till att vad man med ett typiskt SLU-ord brukar kalla ”sektorsansvaret” drabbades hårt under omvandlingen av SLU. Detta kan te sig märkligt när alla inom högskolevärlden predikar samverkan och tätare kontakter mellan forskning och näringsliv, men så blev det.

 

Å andra sidan så kan en räknekunnig person snabbt se att det svenska lantbruket smälter som snö i maj. Så underlaget är inte längre så stort. Men just därför är det av yttersta vikt för SLU att ta tillbaka sitt ansvar för det lantbruk som ännu finns kvar.

Inte minst eftersom svensk djuruppfödning, matproduktion och skogsbruk hela tiden måste hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Det måste både vara ekonomiskt hållbart och ekologiskt hållbart. Och det måste ske på ett sätt så att vi orkar se på TV-program från ladugårdar. ”Bruka utan att förbruka.”

( Jo, jag vet att senare tiders ministrar använder den formuleringen, men jag vet också vem som lanserade den på 1980-talet…)

 

Inte vet jag vad denna återanvändning av SLU:s  raison d'être, har för implikationer för dagen hearing. Men något borde den betyda. För om inte SLU tar väl hand om forskning och försök kring hur vi producerar mat, energi och fibrer i framtiden så finns det säkert en hel hoper andra universitet som är beredda att ta över. Så istället för att lite skämmas över att stadens andra univeristet är speciellt borde man vara stolta över just det. Och vårda det. Betänk att utan sina akademijordbruk så hade grannen i stan aldrig funnits till ;-)

Om SLU lyckas med att förena teori och praktik så går vi alla emot en grön (?) framtid…

 

 

 

I väntan på egen-vård!

Gör så här. Ta en nål och stick dig i ett finger. Gör sedan så fyra gånger per dag. Det blir drygt 400 gånger innan året är till ända.  Ja, just det, du får bara sticka dig i långfingret och i ringfingret, Lycka till!

Om du utför denna ceremoni får du en aning om vad en skötsam diabetiker bör göra resten av året. Plus, naturligtvis ta sina insulinsprutor i magen. En eller flera gånger om dagen. Ingen stor sak egentligen och alternativet är att dö, så…

Men visst vore det skönt att få lite bättre koll på sitt sötade blod på ett mera civiliserat vis. För bloddropparna i fingret är bara, ursäkta vitsen, stickproven! Och nu kommer de, de blodsockermätarna en del av oss vänta på i runt 50 år. Till och med Google arbetar på en enhet som skall mäta glukosen – i tårvätskan!

Först ut var ABBOTT. För en tid sedan lanserade de Lifestyle Libre. Jag skrev några gånger om denna produkt i den här bloggen i juli. Problemet med det här lovande hjälpmedlet var då – och är fortfarande – att patienter i Uppsala landsting inte kan få tillgång till det. ( Med undantag för ett tjog utvalda.) Och, nej, man kan inte ens köpa den för egna pengar. Man måste gå via sin ”vårdgivare”. Lite surt, förstås.

Speciellt som diabetiker i Skåne och Västra Götaland redan har fått utrustningen.

I min blogg frågade jag mitt landsting vad som har hänt. Och de har svarat. Vänligt och utförligt. Ja, det vill säga de medicinsk ansvariga har svarat. De håller helt med om att de nya mätarna utgör ett stort framsteg. Och de har nu vidarebefordrat sina önskemål uppåt i hierarkin.  Där någonstans vilar nu frågan. I väntan på vem som skall få bestämma, patienter, personal eller politiker.

Vi omkring 1200 personer med typ 1 diabetes som bor i landstinget önskar att politikerna skall lyssna på oss. ”Patienten i centrum” som det brukar stå i alla vackra trycksaker och låta i alla högtidstalen. Lyssna på vår önskan att få slippa insulinkänningar och komplikationer av vår livslånga sjukdom.

Eller lyssna på det taktfasta klickandet av våra fingerstickare.

Landstingets fummel i början av processen har nu också lett till att när väl beställningen kommer (?) så har ABBOTT slut på mätare! Så vi Upplänningar får nog vänta ända till nästa år!

400 klick framåt. Den som lever får se…

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter: